stemet för dess oförmåga att hålla produktionen uppe vid den höjd, som naturtillgångar, kapital och teknisk utveckling möjliggör, har inte skymts undan av den samtidiga kritiken mot en orättfärdig och socialt skadlig fördelning av produktionsresultatet. Det mesta av alla borgerliga angrepp mot socialistisk utjämningspolitik har gått vid sidan av målet, därför att man inte brytt sig om att se denna politik, sådan den i verkligheten är, såsom ett nödvändigt men inte ensamt avgörande led i arbetet för högre välstånd. Inom arbetarrörelsen har man aldrig varit okunnig om att ett folk inte kan konsumera mer än det producerar, att produktionens höjd vid varje tidpunkt sätter gränserna för den bärgning medborgarna kan räkna på. Men lika litet som denna insikt hindrat arbetarnas fackliga rörelse att söka få ut i lön en större del av företagens avkastning, lika litet har den hindrat socialdemokratin att kräva åtgärder från samhällets sida till den förbättring av breda folklagers villkor, som en jämnare fördelning av produktionsresultatet synts möjliggöra. När därför motståndare till en socialistisk utjämningspolitik, så långt man minns tillbaka, mödat sig att med statistik över nationalinkomst och inkomstfördelning bevisa, att en aldrig så jämn fördelning av det som redan produceras, inte skulle kunna bereda välstånd åt alla, så har väl detta ofta lett till en tvist om vad sådana siffror kan anses innebära, men några principiella invändningar mot bevisnings-metoden har socialisten inte haft anledning att göra. Han har stundom själv behövt bruka samma metod emot alltför optimistiska föreställningar bland egna meningsfränder om 143