den höjd, till vilken produktionen redan nått i vårt kapitalistiska samhälle. Och när man på det yttersta av dessa dagar i en liberal programskrift går samma väg och hänvisar till hur relativt små belopp, som ytterligare skulle kunna på skattevägen föras över från de mycket välbärgade till de mindre inkomsttagarna, så är socialisten villig att ge detta argument all den vikt, som det till sist kan visa sig äga i en diskussion om vad man vinner i välstånd genom en sådan ytterligare utjämning. Men han har svårt att förstå, hur detta argument kan framföras och betraktas som tillräcklig grund för att avvisa hela utjämningspolitiken. I grund och botten faller man på borgerligt håll tillbaka på den självklara och av ingen bestridda sanningen, att kakan måste bakas, innan man kan dela och äta den, att större kaka kan ge alla större bitar, även om den delas mindre jämnt. Och eftersom man anser det nödvändigt att oavlåtligt bringa denna visdom till arbetarrörelsens kännedom, är det väl också nödvändigt att ta utrymme i anspråk för ett svar. Det är inte familjerna i knappa omständigheter, som behöver erinras om att hur jämnt man än fördelar både bröd och annan nödtorft mellan hushållets medlemmar, så blir det ändå otillräckligt, om förråden är för små. Men om en välvillig rådgivare i huslig ekonomi börjar utlägga för den fattiga husmodern, att hon därför inte skall bekymra sig så mycket om att var och en i familjen får sin rättvisa del utan i stället bara tänka på hur hela inkomsten skall bli större, är det inte sannolikt att rådgivaren väcker respekt vare sig för sitt moraliska eller sitt ekonomiska omdöme. Jämförelsen kan synas orättvis gentemot en del av de bor 144