gerliga rådgivare, som nu tävlar i överlägsna omdömen om ofruktbara socialistiska krav på omfördelning av inkomsterna och i motsats härtill ställer borgerlig insikt om produktionens allt överskuggande betydelse. En del av dessa rådgivare medger nämligen gärna, att en jämnare fördelning i och för sig vore önskvärd, men hävdar uppfattningen, att nuvarande olikheter på flera sätt är en nödvändig förutsättning för ekonomiskt framåtskridande. Från deras håll kan man tänka sig att rådet till husmodern skulle ta en mera preciserad form. Hon bör framför allt se till att den eller de, som bringar inkomsterna till huset, blir tillfredsställda. Det betyder vanligen husfadern, kanske vuxna barn. Modern och de små får komma i andra hand. Sådant sker, när bristen är svår. Vi tillämpar den vid ransonering av knappa livsmedel. De hårt arbetande får extraransoner. Det anses klokt ur hela samhällets synpunkt. I krigförande länder har soldaterna vid fronten anspråk på att först bli tillgodosedda. Vår husmoder skulle förmodligen inte heller göra principiella invändningar. Men hon skulle säkerligen inte medge, att frågan om den riktiga fördelningen blir av underordnad betydelse på grund av familjens fattigdom. Hon skulle i stället med övertygelse framhålla, att barnens hälsa och utveckling betyder lika mycket för familjens framtid som de vuxnas konsumtion just nu, att det sålunda gäller en synnerligen viktig avvägning mellan olika behov, och att det som är nödvändigt för barnen möjligen får offras för det som är nödvändigt för de vuxna men absolut inte för det som är umbärligt eller onödigt. Det är inte någon annan princip man från arbetarrörelsens 10 145