sida vill ha tillämpad i fråga om fördelningen inom det större samhället. Skall någon gemensam grundval skapas för överläggningar om den ekonomiska politiken, synes det bara kunna ske genom att man söker enas om den vikt man tillmäter de olika behoven och sedan låter tillgångarna brukas för att tillfredsställa dessa behov i den ordning, man funnit dem grundläggande och väsentliga. För att undvika missförstånd är det bäst att uttryckligen tillägga, att bland de behov, som på detta sätt blir underkastade värdering och gradering, uppenbarligen också ingår behovet av att vidmakthålla och om möjligt stärka hela samhällets produktionsförmåga. Behovet av stimulans åt företagsamheten liksom åt yrkesutbildning, vetenskaplig forskning och uppfinningsförmåga är lika litet uteslutet som behovet att låta en del av produktionen ta form av kapital. Den enda principiella ståndpunkt, som från en sådan grundval avvisas, är den som vidhåller, att hela denna för-delningsfråga ordnas på bästa sätt genom verkan av de krafter, som på en fri marknad bestämmer priser, löner och inkomster. Men varje meningsriktning, som anser det legitimt att med olika slag av näringspolitik, socialpolitik, skattepolitik påverka denna marknadens fördelning, har övergivit denna tro på en naturlig ekonomisk ordning, hur mycket meningarna sedan går isär i fråga om arten och graden av de nödvändiga ingreppen från samhällets sida. I praktiken är man på borgerligt håll redan djupt inne i en utjämningspolitik, som huvudsakligen skiljer sig från den 146