av socialdemokrater förordade genom att bara ta sikte på vissa speciella samhällsgrupper och genom att mindre noggrant tillse, att överföringen av inkomster verkligen sker från bättre ställda till dem i knappare villkor. Hela den prisreglerande jordbrukspolitik, som länge bedrivits och som av alla parter godtagits även för framtiden, är nämligen ett stort exempel på försöken att med samhällsmaktens stöd genomföra en annan och som man menar bättre fördelning av nationalinkomsten än marknadens fria krafter skulle medföra. Den klart uttalade motiveringen är att bereda inom jordbruket arbetande folklager en levnadsstandard likvärdig med andra befolkningsgruppers, och man gör beräkningar av hur mycket dessa andra grupper behöver avstå av en annars möjlig levnadsstandard, för att likställigheten skall kunna uppnås. Det torde inte heller längre råda någon oenighet därom, att omfördelningen av inkomster är lika klar, vare sig den teknik, som kommer till användning, tar sig uttryck i ett högre pris för konsumenterna eller i subventioner, som tas ut skattevägen. Hur man inom arbetarrörelsen på denna punkt tänker sig den fortsatta utjämningspolitiken, och hur man anser den böra förbindas med åtgärder för att höja jordbrukets effektivitet har i det föregående utvecklats. Det anmärkningsvärda är emellertid, att i hela denna diskussion om utjämning till jordbrukarnas förmån intet tal förts fram från borgerligt håll om hur litet som kan vinnas genom omfördelning, ingen återklang hörts av veropen över den socialistiska jämlikhetsivern. Socialdemokratin finner det skäligt, att man med samma lugn och samma öppna sinne för vad som kan 147