ärftlig karaktär. När olikheterna i inkomster håller sig inom rimliga gränser, behöver de inte i och för sig upphäva känslan av fundamental samhörighet. Barn i samma familj, med samma grundläggande uppfostran, inte bara intellektuellt utan moraliskt och överhuvudtaget kulturellt, känner sig inte skilda genom någon klyfta därför att den ene skaffar sig större inkomster än den andre. Men om denna ekonomiska olikhet leder till att den ena broderns barn får möjligheter till en långt bättre utbildning än den andres, och om denna längre och bättre utbildning, såsom nu alltmera blir fallet, är förutsättning för att de naturliga anlagen skall komma till sin rätt, då börjar en klassuppdelning grundläggas. Den kan förebyggas, om den ekonomiskt framgångsrika brodern avstår från en del av sin inkomst för att låta syskonens barn få samma utbildning som hans egna. Förstora denna bild till att gälla hela folkfamiljen, och man har en av linjerna för den utjämningspolitik, som socialdemokratin vill förverkliga. Denna form av ekonomisk utjämning har en tendens att förstärka sig själv. Större möjligheter för alla familjer att låta barnen få en bättre utbildning måste öka tillgången på det slag av duglighet, som har svårt att göra sig gällande utan relativt långvarig och dyrbar förberedelse. Och om det är sant, att de mycket stora inkomsterna — där de inte är avkastning av förmögenhet — beror på att denna duglighet fortfarande är så sällsynt, bör demokratiseringen av möjligheterna till utbildning göra denna duglighet mera vanlig och därmed ge en viktig del av utjämningsproblemet mycket mera måttliga proportioner. Att en förbättrad all 149