män folkuppfostran varit en av hävstängerna för produktionens utveckling förnekas numera sällan. Det torde dröja länge, innan den gräns är nådd, där den rent materiella avkastningen av en längre och bättre utbildning för all ungdom skulle upphöra att inställa sig. Det betyder, att kostnaderna för en sådan utbildning är en minst lika lönande kapitalinvestering som kostnaderna för produktion av materiellt kapital. Och de som fruktar för kapitalförtäring, när skatter på förmögenhet tas i anspråk för att täcka statens utgifter, borde åtminstone i detta fall låta sina betänkligheter fara. Så mycket hellre som detta kapital inte förblir i det allmännas hand utan såsom ”personligt kapital” går över till att bli enskilda människors mest oförytterliga egendom. Allt detta är gamla socialistiska tankegångar. Det är därför med någon överraskning man i den ovan nämnda liberala programskriften finner ett försök att göra idén om ”produktiv socialpolitik” till något slags privategendom för ”den sociala liberalismen” och att ställa den i motsättning till en produktionshämmande socialistisk utjämningspolitik. Det har under långa tider varit socialdemokratins mödosamma uppgift att envist understryka just detta faktum, att en mycket stor del av den socialpolitiska omfördelningen av inkomster är till gagn för produktionen, att utgifter för bättre hälsa och bättre utbildning lönar sig även rent materiellt, att en tryggare ställning för arbetarna visserligen tar bort den sortens eggelse till arbete, som ligger i fruktan för godtycklig maktutövning från arbetsgivaren eller hans representanter, men att ersättning för denna eggelse kan komma 150