fullt ut och mera därtill i form av större intresse, förmåga och villighet. Socialdemokratin har fått föra denna upplysningsverksamhet mot en på borgerligt håll alldeles förhärskande uppfattning om de socialpolitiska utgifterna som ”en börda på näringslivet”, vars tyngd nästan oavbrutet ansetts pressa skatteförmågan till ”bristningsgränsen”. Om större enighet här synes vara på väg, är det väl ändå knappast att vänta detsamma i fråga om en annan lära, som socialdemokraterna söker utbreda, nämligen läran om att en viss höjd på konsumtionen och en stigande levnadsstandard inte bara är följder av förbättrad produktion utan också förutsättningar för att produktionen skall kunna hållas fullt i gång och utan våldsamma störningar utvecklas till högre effektivitet. Om utjämningspolitiken sålunda onekligen är till gagn för ökningen av ”personligt kapital”, har den uppenbarligen å andra sidan en tendens att försvåra bildandet av materiellt kapital. Det är lättare att spara av en stor inkomst än av en liten, och vid en jämnare fördelning av inkomsterna är det alltså antagligt, att en mindre del av nationalinkomsten lägges undan som sparmedel, än om samma nationalinkomst vore mera ojämnt fördelad. Detta gamla argument mot en socialistisk utjämningspolitik har i praktiken förlorat hela sin styrka genom en rad samverkande omständigheter. Nationalinkomstens stegring och därmed stegringen även av de breda lagrens inkomster har medfört möjligheter att lägga undan sparmedel även i kretsar, som tidigare kunde anses vara utan betydelse för kapitalbildningen. Jordbrukarna bildar kapital genom årliga förbättringar i jordbruket. Egnahemsbyggaren betalar av sina lån. Försäk 151