mera hetsiga striden om den övriga socialpolitiken. I princip föres knappast längre någon strid om socialpolitiska åtgärders berättigande. I praktiken delar sig meningarna fortfarande mycket starkt om ”vad vi har råd till”. Till skillnad från jordbrukspolitiken, där kostnaden för många beslöjas genom att klädas i prisregleringarnas dräkt eller be-finnes lättare att godta, därför att den inte tages ut med den progressiva beskattningens hjälp, är socialpolitiken i dess olika former så nära knuten vid kravet på inkomstutjäm-nande beskattning att den ofta framstår som själva kärnpunkten, då det frågas om vi har råd. Just nu är det ganska klart, att ett socialpolitiskt program av det slag, som i det föregående framlagts, förutsätter skatteinkomster av betydligt högre storleksordning än före kriget. D et statsfmansiella läget efter kriget kan ännu inte med någon grad av säkerhet bedömas. Även när den omedelbara försvarsberedskapen avvecklas, kvarstår tills vidare en höjning av försvarsutgifterna till det mångdubbla mot före kriget. Om programmet oförändrade penninginkomster godta-ges, inträder vid en prissänkning ingen minskning i statens löneutgifter. Den allmänna sänkning av prisnivån, varmed man räknar, bör i någon mån minska åtskilliga omkostnader, men större delen av den inträdda höjningen torde man få räkna med som bestående. Att åtskilliga rena krisutgifter kommer att bortfalla är väl säkert, men tagen som helhet torde den utgiftssumma, som de senaste åren betecknats såsom mera bestående, inte undergå någon radikal begräns 162