ning. Ä andra sidan medför den åsyftade inkomst- och prispolitiken, att även statens penninginkomster blir i motsvarande mån bibehållna. Alla försök att beräkna storleken av det överskott, som vid oförändrade skattesatser skulle uppkomma i en fredsbudget, måste bygga på så många ovissa antaganden, att man tills vidare gör klokast i att nöja sig med den slutsatsen som sannolik, att sådant överskott uppstår och att det lämnar utrymme antingen för en skattesänkning eller för standard-höjande åtgärder av de olika slag, som här tidigare diskuterats. Vare sig det gäller utbyggnad av sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring, förbättring av de gamlas pensioner, bättre bostäder, bättre hälsovård och bättre folkundervisning, utjämning av barnkostnaderna för familjerna eller större jämlikhet i ungdomens möjligheter att få utbildning, betyder dessa åtgärder en höjning av standarden för stora lager av befolkningen, en social och kulturell utjämning, som inte kan nås utan uppoffringar från deras sida, som i skatter får avstå en större del av sin inkomst än annars behövt vara fallet. I den mån denna beskattning endast reducerar onödigt höga inkomster, ser man inom arbetarrörelsen ingen anledning att överväga en sänkning. Men det finns utan tvivel folkgrupper, för vilka den nuvarande beskattningen inte bara begränsar överflödet, och där en sänkning är önskvärd och bör genomföras, om så kan ske utan att avstå från att förverkliga de mest trängande socialpolitiska uppgifterna. Under alla förhållanden måste vi söka vidmakthålla och öka skatteinkomsterna för stat och kommun genom fortsatt effektivisering av taxeringsväsendet. Det är tydligt, att åtskil 163