arbetet, kan naturligtvis motiveras på många andra sätt än med det argumentet, att socialpolitiska kostnader ”betalar sig” rent materiellt genom den stegring av fysisk duglighet, yrkesskicklighet, högre utbildning, tillgången till uppfinningsförmåga och organisationstalang etc., som den bättre ekonomiska och kulturella standarden medför. Men så svårt som det ofta är att finna en gemensam mänsklig värderingsnorm ovanför det materiella planet, är det fullt berättigat att stryka under den sociala utjämningspolitikens karaktär av att samtidigt vara produktionspolitik. Detta gäller naturligtvis särskilt, när de socialpolitiska åtgärderna åsyftar dem som arbetar i produktionen eller som kommer att arbeta i produktionen. Men i viss utsträckning gäller det även allmänt. Ty enligt förut framlagda förslag skall de socialpolitiska åtgärderna i alla de fall där så är möjligt och lämpligt utformas på sådant sätt, att effektiviteten i näringslivet stegras även på andra vägar än genom en höjning av människornas arbetsförmåga. Bostadskrediterna och subventionerna skall förenas med åtgärder åsyftande en rationalisering av byggnadsverksamhet och fastighetsförvaltning. De befolknings-politiska åtgärderna skall icke endast avse en omfördelning av kontantinkomster till barnfamiljernas förmån. De skall bland annat även stimulera till rationellare produktion i ”långa serier” av högklassiga standardvaror, som kontrolleras till kvalitet och pris. Genom ett system med avsättnings-garantier och subventioner till förmån för barnfamiljer och åldringar skall producenterna tillförsäkras en viss minimi-efterfrågan å dessa produkter, varigenom kostnaderna bör kunna begränsas. Även när det gäller att skaffa byggnads 165