nom fri prisbildning och fri konkurrens avgöres den skäliga andel av produktionens avkastning som varje ”produktionsfaktor” bör ha på grund av sina insatser. Någon högre domare över vad som från samhällets synpunkt skall anses för gagneligt finns inte än konsumenternas fria efterfrågan. De enskilda medborgarna själva kan bäst bedöma sina egna behov, och då hela näringslivet inriktas efter detta bedömande, kommer produktionen som sig bör att bäst svara mot hela samhällets behov. Men allt detta gäller bara under en enda förutsättning. Och här gör den sociala liberalismen ett antagande, som kan kallas moraliskt eller psykologiskt eller samhällsfilosofiskt eller vad man vill, men som är avgörande för hela dess sam-hällsåskådning. Den går nämligen ut ifrån att medborgarnas behov är likvärdiga, att det alltså inte är riktigt att tillfredsställa den enes begär efter umbärliga ting innan den andres krav på det nödvändiga är fyllda. Men då är det klart, att en ojämn fördelning av konsumenternas inkomster och av producenternas andel i egendomen fullständigt förvanskar resultatet av den ekonomiska mekanismens arbete. Produktionen blir inte inriktad på det från hela samhällets synpunkt önskvärda sättet, då varje krona som efterfrågar de mest umbärliga lyxvaror för den rike, väger lika tungt som en krona för nödvändighetsvaror åt den fattige. Ersättningen åt varje enhet av produktiv egendom, som kommer till användning, kan vara rättvis, men då den ene kommer till marknaden utrustad med en myckenhet sådana enheter, andra med några få och de flesta med ingenting alls, blir både produktion och fördelning snedvridna. Även 179