ringar, som kriget gjort nödvändiga. De har visserligen fyllt ett förnuftigt syfte, när de ransonerat knappa konsumtionsvaror eller i vissa fall låtit en för hela samhället mera nödvändig produktion få företräde framför en mindre nödvändig vid fördelningen av produktionsvaror. Men varken priskontroll eller ransonering av råvaror och förbrukningsartiklar har tagit sikte på att främja den mest effektiva produktionen. Priskontrollen har ansett sig förhindrad att sätta priser, som skulle leda till att de mera effektivt arbetande företagen trängde undan de mindre effektiva. Om ett lägre pris endast kunnat vinnas genom förändringar i en oekonomisk organisation av varornas väg från producent till konsument, har en prissänkning ansetts utesluten. Ransonerade produktionsvaror har fördelats med hänsyn till de olika köparnas tidigare andel i marknaden. En fri konkurrens som skulle ha fört över en större del till de mera effektiva och därför köpkraftigare företagen, har icke etablerats. Krisregleringarna har sålunda verkat konserverande på bestående förhållanden och ytterligare stärkt de redan förut mycket framträdande tendenserna till monopolistiska överenskommelser inom det svenska näringslivet. Socialdemokraterna har sålunda ingen hemlig eller öppen förkärlek för den art av ekonomiska regleringar, som bristhushållningen under kriget drivit fram. Men avvecklingen av denna krishushållning får enligt deras mening inte helt enkelt innebära en återgång till de ekonomiska förhållanden som rådde före kriget. Den avveckling som socialdemokratin vill medverka till, måste ha syftet att ånyo bereda rum för de element av tävlan och rörelsefrihet, som är förutsätt 217