Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norra Hallands Furstar och Höfdingar intill år 1645
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henrik Krummedig.
169
skaps fördelar hörde äfven själamessors läsande till skärseldens
förkortande. Slutligen förmanas herr Henrik att icke ringakta
sådant broderskap, utan tänka på att vi alla skola dö och att
det är godt att hafva vänner hos Gud. (24) Herr Henrik har
troligen vetat att till sitt fulla värde uppskatta den fromma
priorns tillbud, helst han, såsom vi skola visa, hvarken för-
aktade andeliga eller verldsliga egodelar.
Den olyckliga utgången af kriget mot ditmarskerna år
1500 blef, så att säga, signalen till ett nytt uppror i Sverige.
Förgäfves sökte konung Hans, som personligen var närvarande
vid herredagen i Stockholm år 1501, att förekomma utbrottet
deraf och, återvänd till Danmark, mottog han den 9 Augusti
svenska riksförståandarens och rådets uppsägelsebref.
Småningom öfvergingo äfven konungens svenska vänner på
Sturens sida. Kommendanten på Elfsborg, Erik Eriksson Gyl-
lenstjerna, till hvilken konungen ännu i September hyste det
förtroende, att han uppmanade Krummedig att med honom
rådgöra om landets försvar, tillsände konungen den 12 Januari
1502 sin uppsägelse, sedan han likväl dessförinnan gjort sig
försäkrad om likstämmiga tänkesätt hos Lödöses borgerskap.
Krummedig erhöll straxt derpå befallning att belägra Elfsborg
och uppbränna Ny-Lödöse; men med sina svaga stridskrafter,
ty Bohus’ garnison utgjorde endast 100 man, kunde han intet
uträtta, helst Knut Alfson, som gjort gemensam sak med Sten
Sture, i Februari inryckte i Westergötland för att undsätta
Erik Gyllenstjerna. Ehuru Krummedig erhöll någon förstärk-
ning, bibehöll sig likväl Elfsborg, tilldess prins Christian med
en större truppstyrka dit anlände och den 17 Juni tvang
Gyllenstjerna att kapitulera, mot fritt aftåg för sig och be-
sättning. Men då denne derefter begaf sig till den vid Lerum,
under Knut Alfsons befäl, stående Vestgöta-bondehären, blef
han af den öfverfallen och såsom förrädare *) ihjälslagen. Det
kom straxt derefter till en allvarsam fäktning mellan prins
Christian och Knut Alfson, dock utan något afgörande. Danska
arméen drog sig tillbaka till Bohus, och Knut Alfson, efter att
hafva hemförlofvat vestgötarne, återvände till Norge, hvarest
han från annat håll hotades; ty Henrik Krummedig hade, då
Bohus icke längre var i fara, anförtrott slottet åt sin svär-
fader, Jörgen Rud, och sin hustru Anna, samt i slutet af Juni
*) Att Gyllenstjerna icke förtjenat detta namn, derom vittnar såväl det
bevis, som ständerna sedermera utställde till hans arfvingar som ock Knut
Alfsons bref till Svante Sture, dat. Lena, Söndagen före St. Jacobi 1502,
och hvilket förefinnes i Dsk. Geheim-arkivet. Här säges, att vidGyllen-
stjernas aftåg från Elfsborg, 80 man eller mer än hälften af hans knektar
trädde i danskarnas leder. Med en sådan sinnesstämning hos besättningen
var det ej görligt att trotsa en öfverlägsen fiende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
