Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— II —
andra sutto på trappan till Castors och Pollux’ tempel, och andra vimlade
bredvid det lilla Vestatemplet och sågo ut som brokiga fjärilar och
skalbaggar mot denna vita bakgrund av marmor.
På talarstolen uppträdde en del vältalare; här och där hörde man
mång-larnas rop, som sålde frukt, vin och vatten, blandat med finkonsaft;
bedragare prisade sina undergörande läkemedel. Emellanåt hörde man i sorlet
toner från en egyptisk sambuka eller en grekisk flöjt. Sjuka, fromma eller
bedrövade buro sina offer till templen. Mellan människoskarorna samlade
sig också flockar av duvor på stenplattorna, vilka girigt plockade upp de
korn, som ströddes ut åt dem. Då och då gåvo människoskarorna plats för
bärstolar, i vilka man såg förnäma damer eller senatorer och andra av
stadens kända män, vars anletsdrag buro spår av omåttliga njutningar.
Folkhopen nämnde dem vid namn och tillfogade hånande eller berömmande
anmärkningar. Runtomkring hörde man, grekiska talas lika mycket som latin.
Vicinius, som inte på länge varit i Rom, betraktade med en viss
nyfikenhet detta människovimmel och detta Forum Romanum, som behärskade denna
människovåg, som strömmade tillsamman från hela världen, och samtidigt
översvämmades av den. Och det äkta romerska försvann nästan i denna hop,
som bestod av människor av alla raser och alla nationer. Man såg här
etiopier, stora, blonda män från den avlägsna norden; britter, galler och
germaner, snedögda män från Sericum, människor från Eufrats och Indus’
stränder med tegelrött skägg, syrier från Orontes stränder med svarta,
milda ögon, judar med insjunkna bröst, egyptier med ett evigt, likgiltigt
leende över sitt ansikte, numidier och afrikaner, greker från Hellas, som
behärskade staden lika mycket som romarna, men genom sin vetenskap och
konst, genom sin lärdom och sin slughet. Där fanns även greker från öarna,
från Mindre Asien, från Egypten och Italien.
Mellan de talrika slavarna med genomborrade öron syntes många
sysslolösa frigivna, som kejsaren underhöll, och en mängd utlänningar, som lockats
till jättestaden av hoppet att få leva sysslolöst och snabbt samla sig en
förmögenhet.
Här såg man även Serapis’ präster med palmblad i händerna, Isis’ präster,
med gyllne risknippen i händerna, vandrande gudomligheters präster,
österländska danserskor, amulettförsäljerskor, ormtjusare, kaldeiska trollkarlar och
slutligen en mängd dagdrivare, som varje vecka infunno sig i förrådshusen
vid Tibern för att hämta säd, och som tillbringade nätterna i de fallfärdiga,
små husen på andra sidan Tibern och de soliga, varma dagarna i
pelarhallarna, i Subras smutsiga värdshus, på Malviusbryggan eller framför de
rikas palats, där slavarna emellanåt kastade ut resterna från måltiderna.
Petronius var välbekant för dessa folkskaror. Vinicius hörde överallt:
— Hic est I — Där är han! Man älskade honom på grund av hans
frikostighet, men hans popularitet hade stigit oerhört, då man fick veta; att han
vänt sig till kejsaren och lyckats få en dödsdom upphävd, som omfattade
Pedanius Secundus’ alla slavar utan hänsyn till kön eller ålder, emedan en
av dem i förtvivlan mördat sin omänsklige herre. Petronius hade visserligen
förklarat, att saken var honom fullständigt likgiltig, att han blott helt privat
hade vänt sig till kejsaren som arbiter elegantiarum, vars skönhetsälskande
sinne upprördes av ett sådant barbariskt mördande, vilket icke vore värdigt
ädla romare. Men trots detta var Petronius sedan den tiden folkets gunstling.
Men Pretronius brydde sig inte om denna popularitet. Han visste, att
detta folk också hade älskat Brittanicus, som Nero lät förgifta; Agrippina,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
