Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— i6 —
som han lät mörda; Octavia, som han lät strypa på Pandataria, sedan man
först öppnat hennes ådror; Rubelius Plautus, som blev landsförvist och Traseas,
som vilken dag som helst kunde vänta sin dödsdom. Folkets gunst skulle
man snarare kunna tyda som ett dåligt förebud, och den skeptiske Petronius
var inte fri från fördomar. Pöbeln föraktade han både som aristokrat och
estetiker. Därför fäste han ingen vikt vid de bifallsrop och slängkyssar, sora
man kastade efter honom. Han höll just på att berätta för sin systerson
fallet Pedanius, och han yttrade sig föraktfullt om pöbelns obeständighet,
vilken dagen efter det gräsliga blodbadet mottog kejsaren med jubelrop på
hans färd till Jupiter Stators tempel.
Vid Avirunus’ bokhandel befallde han slavarana göra halt. Han steg ned
och köpte ett sirligt manuskript, som han överräckte åt Marcus.
— En gåva till dig, sade han.
— Tack, svarade Marcus, läste överskriften och frågade:
— Satyricon? Är det en ny bok? Vem har skrivit den?
— Det har jag. Men då jag inte önskar mig samma öde som Rufinus,
vilkens historia jag strax skall berätta, så hemlighåller jag saken. Kom du
också ihåg det.
— Du sade ju nyss, att du inte skrev vers, anmärkte Vinicius och
bläddrade i boken, men här ser jag talrika vers inströdda i prosan.
— Då du läser den, skall du i synnerhet lägga märke till skildringen av
gästabudet hos Trimalchion. Vad vers beträffar, så avskyr jag dem, sedan
Nero börjat arbeta på en större dikt. Då Vitellus vill kasta upp, kittlar han
sig i halsen med en liten elfenbensstav. Andra begagna sig av
flamingo-fjädrar, som de doppat i olivolja. Mitt medel i dylika fall är att läsa Neros
verser. Det verkar ögonblickligen; jag kan genast åter prisa dem, om inte
med rent samvete så åtminstone med en ren måge.
Nu lät han bärstolen åter hålla, denna gång framför guldsmeden
Idome-neus’ butik, och sedan han uträttat sitt ärende här, befallde han slavarna
att bära dem raka vägen till Aulus Plautius’ hus. —
— På vägen dit skall jag berätta dig Rufinus’ historia, sade han, så att
dii må se, hur fåfäng en författare ofta kan vara.
Men han hade knappast hunnit börja, förrän bärarna vikit in på Vicus
Patricius och stannat framför Aulus’ hus. En kraftigt byggd ung portvakt
öppnade till ostium, där en skata i sin bur hälsade dem med ett "Salve!"
När de gingo från det yttre rummet, som man kallade ostium, och in i
atrium sade Marcus:
—• Märkte du, att portakten inte hade några kedjor?
— Ett egendomligt hus, svarade Petronius sakta.
— Du vet naturligtvis, att Pomponia misstänkes för att vara anhängare
av den där österländska tron, som består i att dyrka en viss Kristus. Det
är antagligen Crispinilla, som först beskyllt henne härför. Denna kan
nämligen inte förlåta Pomponia, att hon nöjt sig med en enda make. Det är
för närvarande lättare att få tag i en tallrik färska, ätbara svampar från
Noricum än en sådan kvinna. Pomponia Græcina förhördes alltså....
— Du kallar det ett egendomligt hus, avbröt honom Vinicius, jag skall
sedan berätta dig, vad jag har hört och sett här.
De hade nu kommit in i atrium. Den slav, som befann sig där, han
kallades atriensis, sände en annan, nomenclatorn, att anmäla gästerna.
Petronius, som befann sig här för första gången, såg sig överraskad om, ty atrium
gjorde snarare ett glatt intryck än ett dystert, vilket han hade väntat. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
