Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— II —
flod av ljus föll genom en öppning ovanifrån ned på en springbrunn i den
fyrkantiga bassäng, impluviitm, som var avsedd att upptaga det regn, som
vid dåligt väder föll ner genom öppningen. Runt omkring bassängen växte
anemoner och liljor. Liljan tycktes vara älsklingsblomman i detta hem, ty
det fanns här grupper av vita och röda liljor. Mellan blommorna stodo
bronsstatyetter av barn och vattenfåglar. I ett hörn höjde sig en bronsfaun
ned, liksom för att dricka. Golvet i atrium var inlagt med mosaik. Väggarna,
som delvis voro av trä, delvis av röd marmor, voro prydda med präktiga
målningar av fiskar, fåglar och gripar. Dörrarna voro smyckade med
inläggningar av elfenben och sköldpadd. Statyer av Plautius’ förfäder stodo
mellan dörrarna. Allt var gediget, men icke iögonfallande.
Petronius’ hem var visserligen inrett långt mera luxuöst, men han såg
likväl ingenting här, som stötte hans öga. Han hade just viskat denna
anmärkning till Vinicius, då en slav drog undan förhänget mellan atrium och
tablinum.
De båda vännerna stodo framför Aulus Plautius. Denne var en man i sin
levnads höst och åldern hade blekt hans hår. Hans anletsdrag voro något
små, men mycket energiska, och nu avtecknade sig i dem ett uttryck av
förvåning, ja till och med förskräckelse över det oväntade besöket av Neros
vän, kamrat och rådgivare.
Petronius var alltför mycket världsman och alltför skarpsinnig för att
inte genast märka det. Därför förklarade han genast, sedan de första
hälsningarna utbytts, att han kommit för att tacka för den kärleksfulla vård,
som hans systerson åtnjutit i hans hus. Tacksamhet hade förmått honom till
detta besök, och deras gamla bekantskap hade gett honom mod att besöka
honom.
Aulus hälsade gästerna välkomna. Vad tacksamheten beträffar, så var även
han skyldig Petronius tack, fastän denne kanske inte kunde gissa för vad.
Petronius kunde inte erinra sig det. Förgäves bemödade han sig att
återkalla i minnet den minsta tjänst, som han någonsin gjort Aulus Plautius.
— Jag aktar och älskar Vespasianus, och du räddade hans liv, då han var
olycklig nog att somna, under det Nero föredrog sina verser, förklarade Aulus
Plautius.
— Jag förnekar inte, att saken kunnat få svåra följder. Kejsaren var
besluten att skicka en centurion till honom med det vänliga rådet att öppna
pulsådrorna på sig.
— Och du, Petronius, kom honom att ändra beslut med ett skämt.
— Ja, egentligen var det inte riktigt så. Jag sade till Nero, att han i själva
verket vunnit en stor seger, då han läst Vespasianus i sömn, liksom en gång
Orfeus genom sin sång sövde de vilda djuren. Man kan nog klandra Nero,
men man måste blanda klandret med en stor dosis smicker. Hennes höghet
Poppæa förstår den saken.
— Ja, sådana äro tiderna, tyvärr, svarade Aulus. Jag saknar två framtänder,
som en britter slagit ut med en sten. Det är därför, som jag väser, då jag
talar Men likväl har jag upplevat min lyckligaste tid i Brittanninen.
— Emedan det var en tid, full av triumfer, insköt Marcus.
Petronius fruktade, att den gamle härföraren nu skulle börja berätta om
sina fälttåg, och han skyndade sig därför att byta om samtalsämne.
— I närheten av Præneste, sade han, har man funnit en död ung varg med
två huvuden, och nästan samtidigt förstörde blixten en del av Lunatemplet.
Q ii o Vadis 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
