Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en gång sin hand på flickans huvud, och kort därefter förde soldaterna bort
henne, under det att den lille Aulus skrek och hotade centurionen med sin lilla
knutna hand.
Den gamle fältherren befallde, att en bärstol skulle hållas beredd åt honom.
Sedan gick han in till Pomponia och sade till henne
— Hör på, Pomponia. Jag skall nu begiva mig till Cæsar, fastän jag tror,
att det tjänar ingenting till; och jag skall även uppsöka Seneca, fastän hans
ord icke har något att betyda numera. För närvarande har Sophonius,
Tigel-linus, Petronius och Vatinus större inflytande. Vad Cæsar beträffar, så har
han kanske aldrig i sitt liv hört talas om lygiernas folk, och då han fordrade
att flickan skulle utlämnas i sin egenskap av gisslan, så skedde det blott, för
att man övertalat honom därtill, och det är lätt att gissa, vem som har gjort det.
Pomponia lyfte hastigt ögonen och sade:
— Petronius?
—• Ja, Petronius!
Det blev tyst en stund.
Så fortsatte fältherren:
— Det är följden av, att man låtèr en sådan människa utan heder och
samvete komma över ens tröskel. Förbannad vare den stund, då Vinicius
beträdde vårt hus. Det var han, som förde Petronius hit. Ve Lygia! Det var
inte gisslan de ville ha, utan en konkubin.
Och av vrede, av vanmäktigt raseri och ömkan med fosterdottern blev hans
röst ännu mera väsande än vanligt. En stund kämpade han tyst med sig själv,
och blott hans knutna händer vittnade om, att kampen var svår.
— Jag har hittills ärat gudarna, sade han, men nu tror jag, att de inte
finnas till och att det blott existerar en rasande och förfärlig gud — Nero.
— Aulus, utropade Pomponia. Nero är endast en handfull stoft inför Gud.
Men Aulus började med långa steg gå fram och tillbaka över mosaikgolvet.
Han hade i livet utfört många stordåd, men han hade aldrig upplevt någon stor
olycka och var därför icke van vid detta hårda slag nu. Den gamle fältherren
hade Lygia mera kär, än han själv anade, och nu kunde han icke försona sig
med tanken, att han skulle mista henne. Dessutom kände han sig
förödmjukad. Han kände trycket av en hand, som han föraktade, och han visste, att
han var maktlös gentemot denna.
Då han äntligen hade undertryckt sin vrede, sade han:
— Jag tror icke, att Petronius tagit Lygia från oss för Cæsars .skull, ty
han vågar icke skaffa sig en fiende i Poppæa. Alltså antingen för sig själv
eller för Vinicius. Det skall jag taga reda på omedelbart.
Och kort därefter satt han i bärstolen på väg mot Palatinen, men Pomponia,
som nu var ensam, gick och uppsökte sin gosse, som icke upphörde med sin
gråt och sina hotelser mot Cæsar.
V.
Aulus hade haft rätt, då han trodde, att man skulle neka honom företräde
hos Nero. Man sade honom, att Cæsar för tillfället var sysselsatt med att
sjunga tillsammans med lutspelaren Terpnos, och att han förövrigt endast
mottog dem, som han själv låtit kalla till sig. Det betydde med andra ord,
att Aulus icke heller i framtiden kunde hoppas på att få företräde hos honom.
Seneca däremot mottog den gamle härföraren med all tillbörlig aktning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
