Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 28 —
fastän han var svårt sjuk, men då han hörde hans ärende, log han bittert
och sade:
— Ädle Plautius, jag kan blott göra dig en tjänst, som består däri, att jag
icke visar Cæsar, att mitt hjärta hyser medlidande med dig och att jag gärna
skulle vilja hjälpa dig. Ty om han hyser den minsta misstanke i detta
hänseende, så kommer han icke att återlämna Lygia till dig, om det också
endast vore för att förarga mig.
Han rådde honom också till att icke heller uppsöka Tigellinus, Vatinius eller
Vitellius. Med guld skulle man kanske kunna uträtta något hos dem, de
skulle nog också gärna vilja företaga något för att förarga Petronius, vars
inflytande hos kejsaren de sökte undergräva, men de skulle samtidigt säkert
förråda för Cæsar, hur kär Lygia vore honom, och då skulle han ännu mindre
lämna henne ifrån sig. Den gamle filosofen fortsatte sedan med bitter ironi
mot sig själv:
— Du har tegat, Plautius, under många år, och Cæsar tycker inte om dem,
scm tiga. Varför hänfördes du icke av hans skönhet, hans dygd, hans
deklamation och hans verser? Hur kunde du låta bli att prisa Britannicus’ mord,
eller försumma att hålla ett lovtal till modermördarens ära, eller att lyckönska
honom med anledning av Octavias död! Du är icke försiktig, Aulus, men vi,
som leva vid hovet, vi ha måst lära oss denna försiktighet.
Under det att han talade, tog han bägaren, som han bar vid sitt bälte,
fyllde den vid springbrunnen, fuktade sina torra läppar och fortsatte:
— Ack, Nero har ett så tacksamt hjärta. Han älskar dig, emedan du
tjänat Rom och gjort hans namn berömt över hela världen, och han älskar mig,
emedan jag en gång varit hans lärare. Därför vet jag, att detta vatten icke
är förgiftat, och jag kan lugnt dricka det. Hur det är med vinet i mitt hus,
vet jag ej säkert, men om du är törstig, kan du lugnt dricka detta vatten.
Vattenledningarna ledas ända från albanska bergen, och om man ville förgifta
dem, måste man samtidigt förgifta alla brunnar i Rom. Som du ser, kan man
ännu vara trygg här i Rom och leva en lugn ålderdom. Jag är visserligen
sjuk, men snarare till själen än till kroppen.
Han talade sant. Han saknade den själslycka, som t. ex. Cornutus och
Trasea ägde, därför att hans liv var en rad av eftergifter, vilka han nu
förebrådde sig. Och han förstod, att en bekännare av Zenons från Citium
grundsatser hade bort vandra en annan väg; denna tanke led han ännu mer av än
fruktan för döden.
Men Plautius avbröt hans bittra ord:
— Ädle Annæus, sade han. Jag vet, att Cæsar tackar dig för dina
omsorger om hans ungdom. Men den, som bär skulden till, att jag mistat mitt
barn, är Petronius, skulle du ej mot honom vilja använda all den vältalighet,
som din gamla vänskap till mig kan ingiva dig?
— Petronius och jag, svarade Seneca, tillhöra två olika läger. Jag känner
inte något medel, som skulle kunna inverka på honom. Det är möjligt att
han, fastän han är så i grund förstörd, är mera värd än de skurkar, som
Cæsar omger sig med. Men att söka bevisa för honom, att han begått en ond
gärning, det vore förspilld möda. Petronius har för länge sedan förlorat
känslan för skillnaden mellan ont och gott. Bevisa honom, att hans
handlingssätt är skamligt, och han skall skämmas. Då jag träffar honom, skall jag
säga till honom; din handling är värdig en frigiven slav. Om inte det
hjälper, hjälper ingenting mer.
— Jag tackar dig, svarade Plautius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
