Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 79 —
sorg och bekymmer. Först skola ri besöka församlingshusen inom staden,
sedan de, som ligga utanför portarna. Hoppet vaknar på nytt varje morgon,
eljest skulle jag ej kunna leva. Du säger, att man måste förstå konsten att
älska. Även jag kunde förr tala om kärlek med Lygia, men nu endast
förtäljes jag av längtan. Jag väntar bara på Chilon och finner det outhärdligt
hemma. Lev väl!
XVI.
Men det dröjde länge, innan Chilon lät höra av sig igen. Vinicius visste
slutligen icke vad han skulle tro. Förgäves upprepade han för sig själv, att
efterforskningarna måste ledas försiktigt för att föra till ett lyckligt resultat.
Men att ingenting göra, att sitta med händerna i kors, passade icke hans
varmblodiga natur. Att förklädd genomströva stadens gränder, tycktes honom
även bortkastad möda. Hans frigivna voro skarpsinniga i sina efterforskningar,
men de visade sig ändå ej så skickliga som Chilon. Utom kärleken till Lygia
greps Vinicius av samma hårdnackenhet, som spelaren, som föresatt sig, att
Ivan måste vinna. Vinicius hade alltid varit sådan. Ända sedan barndomen
drev han igenom sin vilja med lidelsen hos en människa, som ej förstår,
att något skulle kunna misslyckas för honom. Den militära disciplinen hade
visserligen lagt band på hans egenkärlek till en tid, men samtidigt inplantat
den övertygelsen hos honom, att varje befallning, som han gav sina
underlydande, skulle utföras. Hans långa vistelse i Orienten bland eftergivna
människor, som voro vana vid slavisk lydnad, stärkte honom dessutom i
övertygelsen, att det icke fanns några gränser för hans vilja. Hans egenkärlek
var nu blodigt kränkt. Desutom tycktes alla dessa motgångar och Lygias flykt
ofattbara för honom; det var en gåta, som han förgäves sökte lösa. Han
kände, att Acte talat sanning, och att han icke var likgiltig för Lygia. Men
om det var så, varför föredrog hon då hemlöshet och elände framför hans
kärlek och smekningar och vackra hem? På denna fråga kunde han ej finna
något svar, men däremot kände han dunkelt, att mellan honom och Lygia,
mellan hans och hennes känslor och mellan hans och Petronius’ värld och den
värld, i vilken. Pomponia och Lygia levde, fanns en oöverkomlig klyfta. I
sådana stunder trodde han, att Lygia var förlorad för honom, och vid denna
tanke förlorade han återstoden av sin självbehärskning. Det fanns ögonblick,
då han icke visste, om han älskade eller hatade Lygia, han förstod blott, att
lian måste finna henne, och han önskade hellre att uppslukas av jorden än att
aldrig mer få se henne. I fantasien såg han henne ibland så tydligt, som om
hon stode framför honom. Han kände henne vid sitt bröst, i sina armar, och
han upptändes av lidelse. Han älskade henne och ropade hennes namn, och
då han tänkte på, att även hon älskade honom, och att hon frivilligt skulle
kunna skänka honom allt vad han begärde av lienne, grep honom en outsäglig
smärta. Det fanns även stunder, då han blev blek av raseri, och då fröjdade
ha sig vid tanken på, hur han skulle förödmjuka Lygia, om han funne henne.
Han ville icke blott äga henne, utan äga henne som en eländig slavinna; men
på samma gång kände han, att om han fått välja mellan att vara hennes slav
eller att aldrig återse henne, skulle han valt det förstnämnda. Ibland tycktes
det honom också, som om det varit en stor lycka att få döda henne.
I detta upprivna tillstånd började hans liälsa försämras, och han miste även
sin skönhet. Han blev en grym och obeveklig herre. Slavarna och till och med
de frigivna nalkades honom darrande av ångest, och då han ofta straffade
dem orättvist och grymt, började de hata honom. Detta kände han, kände
sin ensamhet och hämnades så mycket hårdare. Endast inför Chilon tyglade
han sin vrede, ty han fruktade, att denne skulle inställa efterforskningarna,
och då Chilon förstod detta, blev han allt mera fordrande. I början hade
han försäkrat Vinicius, att han snart skulle ha fullgjort sitt uppdrag. Men
nu började han tänka ut nya svårigheter, och lät Vinicius förstå, att de ännu
långt till måle†,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
