Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 8o —
Slutligen återkom han och hans ansikte var så dystert, att den unge
mannen bleknade, då han fick se honom. Han skyndade emot honom och kunde
med möda pressa fram frågan:
— Ar hon. ej hos de kristna?
— Jo, herre, svarade Chilon, men jag har bland dem träffat på läkaren
Glaukos?
—- Vem talar du om? Vem är Glaukos?
— Du har alltså glömt den där gubben, herre, som jag hade sällskap med,
då jag vandrade från Neapolis till Rom, och för vars skulle jag förlorade två
fingrar, så att jag icke kan hålla en penna i handen nu? Slavhandlarna, som
bortförde hans hustru och barn, knivskuro honom själv. Jag lämnade honom
döende i ett härbärge vid Minturnæ och begrät honom länge. Men nu har
jag tyvärr fått veta, att han ännu lever och tillhör den kristna församlingen
i Rom. {; 4 j| tg [
Vinicius förstod icke, vart han ville komma; han förstod endast dunkelt,
att den där Glaukos kommit hindrande i vägen för efterforskningarna; han
svalde också sin vrede och sade:
— Om du försvarade honom, så borde han väl vara tacksam och hjälpa dig.
— Ack, ädle tribun, icke ens gudarna äro alltid tacksamma och
människorna ännu mindre. Naturligtvis borde han varit mig tacksam. Men
olyckligtvis ha olyckor och bekymmer omtöcknat hans sinne, och därför är han icke
blott otacksam, utan han anklagar mig även för att ha gjort gemensam sak
med rövarna, såsom jag nyss fått höra av mina trosförvanter. Det är lönen
för mina två förlorade fingrar!
— Jag är säker på, att han talat sanning, din skurk! utropade Vinicius.
— Då vet du mer än jag, min herre, svarade Chilon värdigt. Ty han
antar bara, att det är så, vilket icke skulle hindra honom från att uppmana
de kristna att utkräva en grym hämnd. Han skulle helt säkert göra det, och
de andra skulle bistå honom; men nu vet han till all lycka icke mitt namn,
och i bönehuset, där jag mötte honom, lade han icke märke till mig. Men
jag kände genast igen honom och ville i första ögonblicket falla honom om
halsen. Blott min vanliga försiktighet höll mig tillbaka. Då vi lämnade
bönhuset, började jag fråga ut de andra angående honom, och de, som kände
honom, talade om för mig, att det var en man, som blivit bedragen av sitt
ressällskap på vägen från Neapolis. På det sättet fick jag nys om saken.
— Vad angår det mig? Säg i stället vad du fått höra i bönhuset.
— Det angår icke dig, men mig desto mera. Men då jag önskar, att min
lära må överleva mig själv, vill jag hellre avstå från den lön, du lovat mig,
än att sitta mitt liv på spel för snöd vinnings skull. Ty som sann filosof
kan jag leva utan det eländiga guldet, och i stället ägna mitt liv åt att söka
efter sanningen.
Men Vinicius trädde fram till honom med olycksbådande ansikte och väste
fram med hes röst:
— Vem säger dig, att döden för Glaukos’ hand är säkrare än från min ?
Hur kan du vara säker på, att jag icke kommer att låta begrava dig som
en hund i min trädgård?
Chilon, som var en feg stackare, såg på Vinicius, och han förstod, att det
endast behövdes ett oförsiktigt ord, och han skulle vara räddningslöst förlorad.
— Jag skall söka, herre, och jag skall finna henne! ropade han hastigt.
Det uppstod en stunds tystnad, och man hörde endast Vinicius’ häftiga
andedrag och den avlägsna sången från slavarna, som arbetade i trädgården.
Efter en stund märkte greken, att den unge patriciern lugnat sig något,
och han sade:
— Döden har ofta varit mig nära, men jag har lugnt sett den i ansiktet
som Sokrates. Nej, herre, jag sade icke, att jag skulle upphöra med
efterforskningarna, utan jag sade blott, att sökandet nu är förbundet med stora
faror för mig. Förut tvivlade du på, att det existerade någon Euricus, och
fastän du övertygat dig med egna ögon om, att min faders son talat sanningi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
