Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— gi —
hus, hon skulle försvinna i, och tidigt nästa morgon omringa det med en
stor skara slavar och bortföra flickan på ljusa dagen. Då hon var en gisslan
och tillhörde Cæsar, kunde man våga göra detta utan fruktan för lagarna. Om
de icke skulle få syn på henne i Ostrianum, borde de följa efter Ursus i
stället, och resultatet skulle bli detsamma. De kunde icke gå till
begravningsplatsen med ett stort följe, ty då skulle de bara väcka de kristnas
uppmärksamhet, och dessa behövde endast släcka alla ljus, skingra sig i mörkret och
dölja sig på platser, som endast de kände till. Men de borde beväpna sig
och taga två pålitliga och starka män med sig till försvar, i händelse det
skulle behövas.
Vinicius gav honom fullkomligt rätt, och erinrande sig det råd, Petronius
givit honom, befallde han en slav att hämta Croton. Chilon, som kände alla
i Rom, kände sig lugn, då han hörde namnet på den berömde atleten, vars
övermänskliga krafter han ofta beundrat på arenan, och han förklarade sig
nu beredd att följa med till Ostrianum. Den med gyllene denarer fyllda
pungen tycktes honom nu betydligt lättare att vinna med Crotons hjälp.
Därför slog han sig med glatt mod ned vid bordet, till vilket han inbjöds
av uppsyningsmannen över atrium, och medan han åt, berättade han för
slavarna, att han sålt en underbar salva åt deras herre. Man behövde endast
med den bestryka hovarna på den eländigaste hästkrake, för att denne i en
kapplöpning skulle lämna alla andra hästar långt bakom sig. Det var en
viss kristen, som hade lärt honom blanda ihop salvan, ty de äldsta kristna
voro skickligare i trolldom och underverk än till och med thessalierna. De
kristna hyste stort förtroende för honom, varför, kunde var och en förstå,
som visste vad fisktecknet betydde. Då han sade detta, betraktade han
uppmärksamt slavarnas ansikte, i hopp att bland dem upptäcka en kristen, som
han sedan kunde förråda för Vinicius Men då detta hopp svek honom, åt
och drack han med god aptit, lovordade kocken, och försäkrade honom, att
han skulle friköpa honom hos Vinicius. Hans glädje grumlades endast av
tanken på, att han på kvällen måste gå till Ostrianum, men han tröstade sig
med, att han skulle vara förklädd, och att han skulle gå dit i sällskap med
två män, av vilka den ene var en av hela Rom beundrad atlet och den andre
en patricier och framstående militär. "Även om Vinicius blir igenkänd",
sade han till sig själv, "skola de ej våga lyfta en hand mot honom, men vad
mig beträffar, måste de verkligen vara sluga, om de vilja se så mycket som
spetsen av min näsa."
Därefter återkallade han i sitt minne sitt samtal med arbetaren, och detta
gav honom nytt mod. Han hyste icke minsta tvivel om, att det var Ursus.
Av vad han hört av Vinicius och av dem, som varit med den gången vid
Lygias bortrövande, förstod han, att denne barbar besatt oerhörda
kroppskrafter. Och då han hos Euricius frågade efter särskilt starka män, var det
ej så egendomligt, att man visade honom på Ursus. Dessutom hade
arbetarens förvirring och sinnesrörelse, då Vinicius’ och Lygias namn nämndes,
förrått för Chilon, att dessa personer angingo honom mycket nära. Arbetaren
hade även talat om botgörelse, för att han mördat en människa, och Ursus
hade ju dödat Atacinus. Det enda, som kunde uppväcka tvivel, var det
förändrade namnet, men Chilon visste, att de kristna ofta erhöllo nya namn i
dopet.
"Om Ursus dödar Glaukos", tänkte Chilon, "så mycket bättre, men om han
icke gör det, bevisar detta, hur svårt de kristna ha för att mörda. Jag
skildrade ju Glaukos för honom som Judas’ köttslige son, som alla kristnas
förrädare. Jag var så vältalig, att en sten skulle ha rörts till tårar och lovat att
falla ned på Glaukos huvud, och likväl kunde jag endast med möda förmå
den där lygiske björnen till löftet att döda honom. Han tvekade och talade
om botgörelse och ånger. Det är synbarligen icke så lätt för dem. — De
böra förlåta egna oförrätter, och icke hämnas andras alltför svårt, vad kan
väl alltså hota dig, Chilon. Glaukos får ej hämnas. Men om Ursus icke
dödar Glaukos för ett så stort brott som att vilja förråda alla kristna, då skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
