Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 104
Det var mycket tidigt på morgonen och på gården syntes icke en
människa. Synbarligen sovo alla äniiu, med undantag av dem, som varit i
Ostrianum.
— Vad skola vi göra, herre? frågade Croton och stannade.
— Låt oss vänta här en stund; kanske vi få syn på någon, svarade
Vinicius.
Men samtidigt insåg han, att Chilons råd varit gott. Hade de nu haft några
slavar med sig, skulle de kunnat besätta porten, som tydligen var den enda
utgången och sedan söka igenom alla rummen. Nu gällde det att genast
söka rätt på Lygias rum, ty eljest kunde de kristna, som det säkert fanns
gott om här, varna henne. Därför var det farligt att fråga efter henne hos
främmande människor. Vinicius överlade en stund med sig själv, om han
icke skulle göra bäst i att vända om och hämta slavarna, då plötsligt en man
trädde fram bakom ett förhänge med ett såll i handen och gick fram till
springbrunnen.
Vinicius kände genast igen Ursus.
— Det är lygiern, viskade han.
— Skall jag krossa benen på honom nu?
— Nej, vänta.
Ursus såg dem icke, då de stodo i skuggan, och han började lugnt skölja
de grönsaker, som han hade i sållet. Han skulle tydligen tillaga en måltid
efter den i Ostrianum tillbragta natten. Då han var färdig tog han det våta
sållet och försvann åter bakom förhänget. Croton och Vinicius följde efter
honom i tro att de skulle komma direkt i Lygias rum.
Men hur stor var icke deras förvåning, då de upptäckte, att bakom
förhänget icke fanns ett boningsrum utan ännu en korridor, som förde till en
liten trädgård med några cypresser och rnyrtenbuskar, samt ett litet hus,
som stödde sig mot bakväggen till ett annat större.
Båda förstodo, att detta var en gynnsam omständighet. På gården hade
de lätt kunnat störas av husets övriga invånare, men här lågo rummen mera
avskilda. Ursus skulle snart vara expedierad, och sedan skulle de gripa Lygia
och föra bort henne. Sannolikt skulle ingen hejda dem, men om så ändå
skedde, skulle Vinicius säga, att det var Cæsars gisslan, som flytt . I yttersta
nödfall skulle han ge sig tillkänna för vakterna och be dem om hjälp.
Ursus skulle just stiga in i det lilla huset, då ljudet av steg väckte hans
uppmärksamhet. Han stannade, och då han såg de två främmande
människorna, satte han sållet på balustraden och gick emot dem.
— Vem söken I här? frågade han.
— Dig, svarade Vinicius.
Sedan vände han sig till Croton och sade med låg, brådskande röst:
— Döda honom!
Croton sprang upp som en tiger, och innan lygiern hunnit sansa sig eller
känna igen sin fiende, hade han omslutit honom med sina armar av stål.
Vinicius var så säker på Crotons övermänskliga kroppsstyrka, att lian icke
ansåg det nödvändigt att invänta stridens utgång. Han rusade förbi dem,
stötte upp dörren till det lilla huset och befann sig i ett halvskumt rum, som
upplystes av elden på härden. Skenet föll klart på Lygias ansikte. Vid
härden satt även den gamle mannen, som följt Ursus och Lygia från Ostrianum.
Vinicius hade kommit in med sådan fart, att han slagit armarna om Lygia,
lyft upp henne och åter rusat mot dörren innan hon hunnit känna igen
honom. Den gamle mannen sökte visserligen spärra vägen för honom, men
Vinicius tryckte med sin ena arm Lygia fastare till sitt bröst och med den andra
stötte han den gamle åt sidan. Hättan gled ned från hans huvud, och då
Lygia såg detta välbekanta men i detta ögonblick så förfärliga ansikte,
stelnade blodet i hennes ådror, och rösten dog bort i hennes strupe. Hon ville
ropa på hjälp, men kunde ej. Förgäves sökte hon klamra sig fast rid
dörrposten. Hennes fingrar gledo längs stenen, och hon skulle ha förlorat med-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
