Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— loj —
vetandet, om det icke varit för den gräsliga syn, som mötte henne i
trädgården.
Ursus höll i sin annar en man, vars huvud hängde ned, och ur rars mun
blodet strömmade.
Då han fick syn på dessa båda, gav han huvudet ännu ett knytnävsslag
och kastade sig över Vinicius som ett ursinnigt djur.
— Detta blir min död! tänkte den unge patriciern.
Så hörde han som i en dröm, att Lygia ropade: "Du skall icke dräpa!"
Därpå kände han, hur ett par förskräckliga järnnävar grepo tag i hans armar,
som omslöto Lygia. Han kände jorden vackla under sina fötter och förlorade
medvetandet.
Under tiden stod Chilon bakom husknuten och väntade på vad som skulle
komma. Nyfikenhet och ångest stredo om herraväldet över honom. Han tänkte,
att om de skulle lyckas att föra bort Lygia, skulle det vara bra att stanna vid
Vinicius’ sida. Ursus fruktade han ej mera, ty han var övertygad om, att
Cro-ton skulle döda honom. Däremot räknade han på, att om det skulle uppstå
någon folksamling på de öde gatorna, om de kristna eller någon annan skulle
göra motstånd, skulle han få tillfälle att hålla ett tal till dem som en
representant för myndigheten. I värsta fall skulle han kalla vakten till hjälp för att
skydda den unge patriciern mot pöbeln och på detta sätt göra sig ännu mera
förtjänt av hans ynnest. Han ansåg visserligen Vinicius’ handlingssätt oklokt,
men i betraktande av Crotons förskräckliga styrka, trodde han ändå, att deras
plan skulle lyckas. I värsta fall kunde ju tribunen bära flickan och Croton
jämna vägen för dem. Emellertid blev tiden honom lång, och tystnaden oroade
honom.
"Om de inte finna rätt på hennes gömställe genast, utan ställa till buller,
komma de att skrämma bort henne," tänkte han.
För övrigt var denna tanke långt ifrån obehaglig för honom, ty då skulle
Vinicius åter behöva hans tjänster och han skulle åter kunna lura honom på
ett större antal sestertier.
"Hur det än kommer att gå," tänkte han, "skall jag förstå att draga nytta
av det, utan att de märka det. O, gudar, tillåten mig endast. . ."
Han hejdade sig plötsligt, ty det föreföll honom, som om någon hade tittat
ut genom porten. Han tryckte sig tätt intill väggen och väntade med återhållen
andedräkt.
Han hade icke misstagit sig, ty nu såg han, hur ett huvud stack ut ur
porten och såg sig om åt alla håll.
Därpå försvann huvudet åter.
"Det är Vinicius eller Croton," tänkte Chilon, "men om de fått rätt på
flickan, varför skriker hon inte då? Och varför speja de ut på gatan? De
komma ju att träffa på folk i vilket fall som helst, ty innan de kommit till
Carinæ, har ju staden vaknat. Men vad är detta?! Vid de odödliga
gudarna! . . ."
Och återstoden av hans hår reste sig på huvudet.
I porten såg han Ursus med Crotons döda kropp hängande på sin arm. Ursus
såg sig om än en gång åt alla håll och sprang så genom den folktomma gatan
ned mot floden.
Chilon tryckte sig mot väggen, som om han varit en klick murbruk.
"Om han får syn på mig, är jag förlorad," tänkte han.
Men Ursus rusade hastigt förbi hörnhuset och försvann bakom nästa hus.
Chilon väntande ej längre utan sprang med av förskräckelse skallrande tänder
i riktning mot nästa tvärgata med en snabbhet, som till och med en yngling
skulle ha avundats honom.
"Om han får syn på mig, då han kommer illbaka, sätter han efter mig och
slår ihjäl mig," sade han för sig själv. "Rädda mig, Zeus, rädda mig, Apollo,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
