Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 117
XXV.
Icke heller Vinicius kunde förstå vad som hänt, och i djupet av sitt hjärta
var han lika förvånad som Chilon. Att dessa människor behandlat honom
som de gjort, ansåg han delvis bero på deras lära, ännu mera på hans
framstående ställning, men allra mest på Lygia. Men deras handlingssätt
gentemot Chilon överträffade helt enkelt alla hans begrepp om den mänskliga
förmågan att förlåta. Ej heller han kunde förstå, varför de icke dödat
greken. De hade ju kunnat göra det helt ostraffat. Ursus hade kunnat gräva
ned honom i trädgården, eller kastat honom i Tibern, vilken i dessa osäkra
tider kastade upp så många människolik på sina stränder, att ingen brydde
sig om att undersöka, varifrån de kommo. Dessutom voro ju de kristna
enligt hans åsikt icke blott i stånd att döda Chilon, utan även berättigade
därtill. Medlidandet var visserligen ej helt främmande för den värld, vilken han
tillhörde. Athenarna hade till och med rest medlidandet ett altare, och länge
hade de motsatt sig införandet av gladiatorspel i sin stad. Även i Rom
kunde det förekomma, att de besegrade erhöllo förlåtelse, som till exempel
Cal-licratidas, britternas konung, som blivit tillfångatagen av Claudius och av
denne försetts med rika gåvor, och som nu bodde i lugn och r® i Rom. Men
hämnd för personliga oförrätter tycktes Vinicius liksom alla andra både
rättvist och självklart. I Ostrianum hade han visserligen hört, att man till och
med skulle älska sina fiender, men han ansåg det blott som en teori, som
var utan betydelse i det praktiska livet. Han kom att tänka på, att man
kanske endast underlåtit att döda Chilon, emedan det just V3r någon högtidsdag,
då de kristna voro förbjudna att döda. Han hade hört, att det fanns vissa
dagar hos en del nationer, då det till och med var förbjudet att börja ett
krig. Men varför hade man då ej överantvardat greken i rättvisans händer?
Varför hade aposteln sagt, att om någon syndade sju gånger mot en, måste
man också förlåta honom sju gånger? Och varför sade Glaukos till Chilon:
"Må Gud förlåta dig, liksom jag förlåter dig"? Chilon hade ju tillfogat
honom så mycket ont, som en människa kan tillfoga en annan. Vinicius’ hjärta
sjöd av raseri vid blotta tanken på vad han skulle göra med den, som dödat
Lygia. Och denne man förlät. Och även Ursus förlät, han, som kunde döda
vem han ville i hela Rom utan att behö\’a frukta något straff. På alla dessa
frågor fanns det endast ett svar. Dessa människor ville icke döda på grund
av en godhet, som var så stor, att världen aldrig sett dess like och på grund
av en gränslös människokärlek, som bjöd en att glömma sig själv, sina egna
oförrätter, sin egen lycka och sina egna bekymmer och endast leva för andra.
Vinicius hade hört i Ostrianum vilken belöning de hoppades på, men det kunde
han icke fatta. Däremot förstod han, att ett liv i pliktuppfyllelse måste
avsäga sig allt, som var vackert och angenämt, och då han tänkte på de kristna,
blandade sig med förvåningen även medlidande och ringaktning. De tycktes
honom som en flock lamm, som förr eller senare skulle uppslukas av
vargarna. Men en sak slog honom. Sedan nämligen Chilon gått, strålade allas
ansikten av en inre glädje. Aposteln gick fram till Glaukos, lade handen på
hans huvud och sade:
— Kristus har segrat i dig.
Glaukos lyfte sina ögon, som strålade av en stor, oväntad lycka. Vinicius
stirrade på honom med vidöppna ögon, som om han betraktat en vansinnig.
Sedan såg han, icke utan ovilja, att Lygia tryckte sina läppar mot handen
på denne man, som till det yttre liknade en slav, och det föreföll honom,
som om världen var upp- och nedvänd. Så kom Ursus tillbaka och talade
om, att han följt Chilon ut på gatan och bett honom om förlåtelse, om han
varit för hårdhänt mot honom, varför aposteln välsignade även honom. Crispus
förklarade, att dagen varit en stor segerdag, och då Vinicius hörde detta, gick
det runt i huvudet på honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
