Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— ti3 —
Då Lygia efter en stund åter räckte honom ea svalkande dryck, fattade
han hennes hand ett ögonblick och sade:
— Har du också förlåtit mig?
— Vi äro kristna. Vi få icke hysa agg till varandra i våra hjärtan.
— Lygia, vem din gud än må vara, skall jag offra honom en hekatornb,
endast för att han är din gud.
Men hon svarade:
— Du skall dyrka honom i ditt hjärta, om du älskar honom.
— Endast för att han är din gud, upprepade Vinicius med svag röst.
Han slöt ögonen, och än en gång överväldigades han av mattheten.
Lygia avlägsnade sig, men efter en stund kom hon tillbaka och böjde sig
ned över honom för att se, om han sov. Vinicius kände hennes närhet,
öppnade ögonen och log mot henne, men hon lade handen över hans ögon
som för att förmå honom att somna. Då överväldigades han av en
outsägligt ljuv känsla, men samtidigt kände han sig sämre och kunde ej sova. Han
följde Lygias alla rörelser med ögonen. Då och då föl! han i en
halvslummer, under vilken han såg och hörde allt, som försiggick omkring honom,
men där verkligheten blandade sig med hans febersyner. Han tyckte sig se
ett högt tempel på en gammal övergiven begravningsplats, och Lygia var
prästinna i detta tempel. Utan att taga sina ögon ifrån henne såg han henne
stå uppe på den yttersta spetsen av tornet med en luta i handen omstrålad
av ljus, lik de prästinnor, som nattetid sjunga hymner till Lunas ära, och
som han så ofta sett i Österlandet. Själv klättrade han under ofantliga
ansträngningar uppför de slingrande trapporna för att röva bort henne, och
bakom honom kom Chilon smygande med tänderna skallrande av förfäran
och ropade: "Gör det icke, herre, det är en prästinna, och Han kommer att
hämnas." Vinicius visste icke, vem Chilon syftade på, men han insåg, att
han stod i begrepp att begå ett helgerån och greps av en gränslös ångest. Men
då han nått balustraden, som omgav tornets krön, stod plötsligt aposteln med
silverskägget bredvid Lygia och ropade: "Lyft icke din hand mot henne, ty
hon tillhör mig!" Och så vandrade de båda bort på en av månstrålar slagen
bro, som om de svävade upp mot himlen, under det att Vinicius sträckte
ut händerna efter dem och anropade dem att taga honom med sig.
Plötsligt blev han klarvaken och såg sig omkring. Elden på härden hade
nästan brunnit ned, men kastade ändå ett klart sken ut över rummet. Alla
sutto runt elden och värmde sig, ty det var kallt i rummet. I mitten satt
aposteln, och Lygia satt på en pall vid hans fötter; vidare sutto Glaukos,
Mi-riam och Crispus där. På ena sidan om elden satt Ursus och på den andra
Nasarius, Miriams son, en gosse med ett underbart vackert ansikte och långa,
mörka lockar, som föllo ned på axlarna.
Lygia lyssnade till aposteln med uppåtvänt ansikte. Även de andras ögon
voro riktade på honom. Aposteln berättade något med halvhög röst.
Vinicius betraktade honom med ett slags vidskeplig ångest. Han tänkte, att
han verkligen skådat sanningen i sin dröm, och att denne gamle man
verkligen tog Lygia ifrån honom och förde henne på obekanta vägar. Han var
övertygad om, att aposteln talade om honom nu, och att de överlade om, huru
de skulle skilja honom från Lygia. Det tycktes honom omöjligt, att de
kunde tala om något annat, och han uppbjöd hela sia sinnesnärvaro för att
kunna höra Petri ord.
Men han hade grundligt misstagit sig, ty aposteln talade åter om Kristus.
"De leva endast i detta namn", tänkte Vinicius.
Den gamle mannen berättade nu om Kristi fängslande. En avdelning
soldater och översteprästens tjänare kommo för att fängsla honom. När
Frälsaren frågade, vem de sökte, svarade de; "Jesus av Nazaret." Men då han
sade: "Jag är den mannen", föllo de till jorden och vågade icke lyfta en
hand mot honom. Först sedan de upprepat sin fråga, grepo de honom.
Han gjorde en paus, sträckte ut handen mot elden och sade:
— Natten var kall som denna, men mitt blod sjöd av raseri, och jag dröp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
