Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av lågorna. När äntligen glödhögarna förvandlats till aska, kunde man från
Tibern ända bort tilV esquilinska kullen se en enda grå och dyster yta, på
vilken reste sig rader av skorstenar liksom gravstenar på en kyrkogård.
Mellan dessa vandrade dystra människogrupper omkring, som sökte efter
värdeföremål eller efter anhörigas ben. Under natten tjöto hundar bland
askhögarna och ruinerna.
All Cæsars frikostighet kunde emellertid ej lugna folket. Endast tjuvarna,
mördarna och de hemlösa skarorna, som nu kunde äta, dricka och plundra så
mycket de ville, voro belåtna. Men de, som förlorat sina närmaste anhöriga
och alla sina ägodelar, läto varken trösta sig genom att säd utdelades åt dem
eller att skådespel och gåvor utlovades. Olyckan var alltför stor. De, hos
vilka ännu en gnista fosterlandskärlek glödde, voro förtvivlade över ryktet,
att Roms gamla namn skulle försvinna, då Cæsar hade för avsikt att på dess
ruiner bygga en ny stad med namnet Neropolis. Hatets vågor svallade högre
för varje dag, och trots hovmännens smicker och Tigellinus’ lögner fruktade
Nero, att folket skulle vägra honom sin hjälp i den stumma kamp, som han
förde mot senaten och patricierna. Hovmännen voro ej mindre oroliga, ty
vilken dag som helst kunde de vänta sin undergång. Tigellinus beslöt att
kalla in några legioner från Mindre Asien. Vatinius, som eljest alltid
skrattade, till och med när någon gav honom ett slag i ansiktet, förlorade sitt
glada humör. Och Vitellius miste aptiten.
En del av dem höllo överläggningar sinsemellan, huru faran bäst skulle
kunna undvikas, ty ingen tvivlade på, att om det kom till ett uppror, som
störtade Cæsar, skulle ingen av hovmännen undkomma med livet, möjligen
med undantag av Petronius. Neros galenskaper tillskrev man ju deras
inflytande, och hatet mot dem var kanske starkare än hatet mot Nero.
De sökte nu efter en utväg att vältra ansvaret för branden från sig själva.
Men för att rentvå sig måste de även avlägsna varje misstanke från Cæsar.
Tigellinus rådgjorde med Domitius Afer och till och med med Seneca, fastän
han hatade denne. Poppæa insåg också, att Neros störtande skulle vara
liktydigt med hennes egen undergång och därför hämtade hon råd hos de
hebreiska prästerna, ty det påstods allmänt, att hon sedan några år tillbaka
offrade åt Jehova. Nero gjorde på egen hand upp planer, som ofta voro
förfärliga, men ännu oftare värdiga en gycklare.
En dag höll man en rådplägning i Tiberius’ hus, som räddats undan
lågorna. Petronius var av den åsikten, att man ej skulle bekymra sig om
någonting utan lämna Rom och den upphetsade befolkningen och resa till Achaja
och därifrån till Egypten och Mindre Asien. Resan var ju planerad för
längesedan, varför då inte resa omedelbart, då det var förbundet med sådan
fara att stanna kvar.
Cæsar mottog förslaget med glädje, men Seneca invände:
— Det vore lätt att resa, men svårare att återvända.
— Vid Herkules! utropade Petronius. Vi kunde ju återvända i spetsen
för de asiatiska legionerna.
— Ja, det skola vi göra, utbrast Cæsar.
Men Tigellinus gjorde invändningar. Själv skulle han ej vara i stånd att
tänka ut någon plan, och om Petronius’ idé runnit upp i hans egen hjärna,
skulle han utan tvivel ansett den för den enda räddningen, men nu måste han
till varje pris visa, att Petronius icke alltid kom med det bästa förslaget.
— Lyssna till mig, o, gudomlige, sade han. Detta råd är fördärvligt.
Innan du hunnit till Ostia, skulle inbördeskriget brutit ut. Vem vet, om ej
någon av den gudomlige Augustus’ ättlingar under tiden låtit utropa sig till
Caasar, och vad skola vi då göra, om legionerna sluta sig till honom?
— Vi skola laga, att det inte finns någon ättling till Augustus kvar. Det
finns inte många av dem kvar nu, och det skulle inte vara svårt att röja dem
ur vägen.
— Ja, det skulle vara enkelt nog, men finns det inga andra, som stå i vä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
