Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—■ 202 -
gen? Senast i går hörde mitt folk, hur det mumlades i mängden, att endast
en man som Thraseas vore värdig att vara Cæsar.
Nero bet sig i läppen. Så lyfte han ögonen och sade:
— O, de omättlige och otacksamme! De ha tillräckligt med säd och kol
för att baka bröd. Vad begära de mera?
— Hämnd, svarade Tigellinus.
Plötsligt sprang Cæsar upp, höjde sina händer och började deklamera:
"Deras hjärtan ropa på hämnd,
och hämnden ropar på offer!"
Han glömde allt annat och utbrast med strålande ansikte:
— Giv mig en vaxtavla och ett rör, att jag må skriva ned denna vers.
Aldrig skulle Lucanus kunnat skapa något dylikt.
— O, du oförliknelige! ropade flera röster.
Nero skrev ned versen och sade:
— Ja, hämnden ropar på offer!
Så lät han blicken glida över de församlade.
— Hur vore det, om vi läto utsprida ryktet, att Vatinius låtit sticka
staden i brand och offrade honom åt folket?
— O, gudomlige! Vad är vä! jag? utropade Vatinius.
— Du har rätt, det behövs ett större offer.... Kanske Vitellius?
Denne bleknade, men började skratta:
— Min fetma, svarade han, skulle kunna ge ny fart åt elden.
Alen Nero tänkte på något annat. Han sökte efter ett offer, som verkligen
skulle kunna lugna folkets vrede och han fann det även.
— Tigellinus, ropade han efter en stund. Det är du, som antänt Rom!
De närvarande genomforos av en rysning. De förstodo, att Cæsar icke
skämtade längre och att det var ett ödesdigert ögonblick för dem alla.
Tigellinus’ ansikte förvreds som på en hund, som vill bitas.
— Jag brände Rom, men på din befallning, utbrast han.
De sågo på varandra som två demoner. Det blev så tyst, att man kunde
höra flugornas surrande.
— Tigellinus, sade Nero slutligen. Älskar du mig?
— Det vet du, herre.
— Offra dig då för mig.
— Gudomlige Cæsar, svarade Tigellinus. Varför räcker du mig denna ljuva
dryck, som jag ej får föra till mina läppar? Folket knotar och håller på
att göra uppror. Vill du, att även prætorianerna skola resa sig mot dig?
En känsla av förfäran bemäktigade sig alla de närvarande. Tigellinus var
prefekt för prætorianerna, och hans ord inneburo ett formligt hot. Det
förstod också Nero, och hans ansikte överdrogs av en dödlig blekhet.
Nu inträdde Epaphroditos, Neros frigivne, och anmälde, att den gudomliga
härskarinnan önskade tala med Tigellinus.
Tigellinus bugade sig för Cæsar och avlägsnade sig med ett lugnt men
föraktfullt uttryck i ansiktet. Nu, då man velat slå honom, hade han visat
tänder. Han hade låtit dem förstå, vem han var, och då han kände Neros
feghet, var han övertygad om, att denne världshärskare aldrig mer skulle våga
lyfta sin hand mot honom.
Nero satt tyst en stund, men då han såg, att de närvarande väntade ett
svar från honom, sade han:
— Jag har närt en orm vid min barm.
Petronius ryckte på axlarna, som om han ville säga, att ingenting skulle
vara lättare än att krossa den ormens huvud.
— Vad säger du? Tala! Råd mig! ropade Nero, som såg hans rörelse.
Du är den ende, jag litar på, ty du har mera förstånd än alla de andra
tillsammans, och du älskar mig.
Petronius hade redan på tungan: "Gör mig till prefekt för prætorianerna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
