Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—■ 234 -
förnyat Herrens plågor. Hur kunnen I alltså våga tro, att de, som vänta
eder, skulle kunna utgöra bot för dem? I dag skola rättfärdiga och syndare
dö samma död, men Herren skall finna de sina. Ve eder, ty lejonens klor
skola sönderslita edra kroppar, men inte edra synder eller eder räkning med
Gud. Herren har visat eder nog barmhärtighet genom att tillåta, att man
naglade honom fast vid korset, men från denna stund skall han endast vara
en domare, som inte skall efterskänka någon skuld eller något straff. Den
av eder, som alltså har trott, att hans synder skola utplånas genom hans
plågor, han har kränkt den gudomliga rättfärdigheten och skall förnedras så
mycket djupare. Barmhärtigheten är slut, och nu har den gudomliga vredens
tid kommit. Inom kort skolen I stå framför Guds fruktansvärda domarstol,
inför vilken knappast den dygdigaste kan hålla stånd. Sörjen över edra
synder, ty helvetets avgrunder ha öppnat sig, och ve eder, män och kvinnor,
ve eder, föräldrar och barn!
Han fäktade med sina utsträckta händer över de böjda huvudena och stod
oförfärad men också oblidkelig inför döden, som alla dessa dömda människor
skulle lida inom kort. Då han teg, ropade flera stämmor: "Låt oss ångra
våra synder!" Därefter uppstod en djup tystnad, och man hörde blott
barnens gråt och händerna, som slogos mot brösten. Vinicius kände, hur
blodet stelnade i hans ådror. Han, vars hela hopp hade varit Kristi
barmhärtighet, hörde nu, att dödens dag hade kommit, och att inte ens döden på
arenan kunde förvärva nåden. Visserligen sköt liksom en blixt den klara
tanken genom hans huvud, att aposteln Petrus skulle finna andra ord för dessa
människor, som gingo i döden, men Crispus’ fanatiska ord, detta mörka
gal-lerförsedda rum, bredvid vilket martyrfältet väntade de sammanträngda
offren, som redan voro klädda till döden, uppfyllde icke desto mindre hans själ
med ångest och fasa. Alltsammans tycktes honom nu mycket hemskare och
förfärligare än de blodigaste slag, som han varit med i. Utdunstningen och
hettan kvävde honom, och kallsvetten trängde fram på hans panna. Han var
rädd att falla i vanmakt, liksom de, över vilkas kroppar han snavade, medan
han sökte efter Lygia, och i det han tänkte på att gallret vilket ögonblick som
helst kunde öppnas, började han ropa högt på Lygia och Ursus i tro, att
någon av deras bekanta skulle svara honom, om de inte själva gjorde det.
I själva verket kom genast en man, som var klädd till björn, fram till
honom, drog honom i togan och sade:
— Herre, de ha stannat kvar i fängelset. Mig förde man ut sist, och jag
såg henne ligga sjuk på bädden.
— Vem är du?
— Den fossor, i vars hydda aposteln döpte dig, herre. För tre dagar
sedan blev jag gripen, och i dag skall jag dö.
Vinicius andades friare. Då han kom, önskade han träffa Lygia, men nu
var han beredd att tacka Kristus, eftersom hon inte var här, och han såg
häri ett nådetecken.
Men fossorn drog lionom ännu en gång i togan och sade:
— Kommer du ännu ihåg, herre, hur jag förde dig till Cornelius’ vinberg,
där aposteln predikade i ladan.
— Förvisso, svarade Vinicius.
— Jag har också sett honom senare, en dag, innan man grep mig. Han
gav mig sin välsignelse och sade, att han skulle komma till amfiteatern för att
välsigna de döende. Jag skulle gärna vilja se på honom i dödens stund och
se korstecknet, ty då skall det bliva lättare för mig att dö. Om du alltså vet,
var han befinner sig, så säg mig det.
Vinicius sänkte rösten och sade:
— Han befinner sig, klädd som slav, bland Petronius’ folk. Jag vet inte,
var de stå, men jag skall gå tillbaka till cirkus och se efter. Titta efter mig,
så skall jag resa mig upp och vända huvudet åt hans håll. Då skall du lätt
upptäcka honom.
— Hav tack, herre, och frid vare med dig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
