Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 233 —
— Må den Helige Ande vara dig nådig!
— Amen.
Vinicius lämnade kunikilum och begav sig till amfiteatern, där han hade
en plats bredvid Petronius.
— Är hon där? frågade Petronius.
— Nej. Hon är kvar i fängelset.
— Hör, vad jag har kommit att tänka på, men medan du hör på mig, så
titta t. ex. på Nigida, så att det ser ut, som om vi tala om hennes frisyr. . .
Tigellinus och Chilon betrakta oss.... Hör alltså! Man skall om natten
lägga Lygia i en kista och bära henne ut ur fängelset såsom död. Resten
kan du lätt tänka dig.
— Jag vet, svarade Vinicius.
Här avbröt dem Tullius Senecio, som böjde sig fram till dem och frågade:
— Veten I inte, om man skall giva de kristna vapen?
— Det veta vi inte, svarade Petronius.
— Jag skulle önska, att man gåve dem vapen, sade Tullius, annars kommer
arenan blott alltför snart att likna en slaktbänk. Men vilken ståtlig
amfiteater!
Och tavlan var verkligen härlig. De lägre raderna av sittplatser, som voro
fyllda av togor, lyste vita som snö. På det förgyllda podiet satt Cæsar med
en briljantkedja om halsen och en gyllene krans på huvudet, bredvid
honom den vackra och mörka Augusta, på båda sidor vestaler, höga
statsdignitärer, senatorer i brämade mantlar, framstående militärer i glänsande
rustningar, med ett ord allt, som var mäktigt, framstående och rikt i Rom. På
de andra raderna sutto riddarna, och högre upp mörknade runt omkring ett
hav av människohuvuden, över vilket girlader av rosor, lijor, tidlösa,
murgröna och vinrankor hängde från pelare till pelare.
Folket samtalade högt, ropade till varandra, sjöng eller skrattade då och då
åt en kvickhet, som man spred från rad till rad, och stampade av otålighet
med fötterna för att påskynda skådespelets början.
Slutligen blev stampandet åsklikt och oavbrutet. Nu gav stadsprefekten,
som redan förut med sitt lysande följe ridit omkring arenan, med sin duk ett
tecken, på vilket ett allmänt "ah", som kom ur tusentals strupar, svarade i
amfiteatern.
Vanligen började skådespelen med jakt på ett vilt djur, vari olika barbarer
från Norden och Södern utmärkte sig, men denna gång skulle det finnas
mer än nog av vilt och därför kommo först andabaterna, som buro hjälmar
utan ögonhål och kämpade i blindo. Flera av dem uppträdde samtidigt på
arenan och fäktade med svärden i luften, medan mastigoforerna med långa
högafflar sköto dem mot varandra, så att de skulle kunna slå på varandra.
De mera kräsna åskådarna sågo likgiltigt och föraktfullt på detta, men folket
njöt av fäktarnas klumpiga rörelser, och om två av dem råkade knuffa vid
varandra med skuldrorna, utbrast det i ett skallande skratt och ropade: "Till
höger! Till vänster! Rakt fram!" för att avsiktligt vilseleda motståndarna.
Emellertid hade några par funnit varandra, och striden började bliva blodig.
De rasande kämparna kastade undan sköldarna, räckte varandra sin yänstra
hand för att inte skiljas åt och kämpade på liv och död med den högra. Om
en av dem föll, sträckte han upp fingrarna i luften och bad så om nåd, men
i början av skådespelet, brukade folket vanligen kräva den sårades död,
särskilt om det gällde andabates, vars ansikten voro dolda och som därför
förblevo okända för åskådarna. Långsamt avtog de stridandes antal, och när
slutligen blott två funnos kvar, drev man dem mot varandra, så att de båda
föllo omkull i sanden och stucko varandra ihjäl. Under det att ropen
"Peractum est" skallade från alla håll, forslade tjänarna bort liken. Unga
slavar sopade över de blodiga spåren på arenan och strödde saffransblad över
sanden.
Nu skulle det bliva en allvarligare strid, som väckte inte blott pöbelns
nyfikenhet utan även de mera intelligenta åskådarnas, och under vilken de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
