Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXII - LXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 267 —
— Jag.... kan inte.
Tigellinus befallde slavarna att avbryta tortyren, och sedan började han gå
fram och tillbaka med förvridet ansikte. Slutligen tycktes han ha kommit
på en ny idé.
Han vände sig till tracerna och sade:
— Ryck ut tungan på honom!
LXIII.
Dramat "Aureolus" gavs vanligen i teatrar eller amfiteatrar, som voro så
inrättade, att de kunde öppnas och bilda två skilda scener. Men till
skådespelet i de kejserliga trädgårdarna bortsåg man från den vanliga metoden, ty
det var fråga om att så många människor som möjligt skulle kunna se hur
slaven, som spikats fast på korset, dog. I dramat brukade en björn äta upp
honom. På teatern spelades björnans roll av en skådespelare, insydd i en
björnhud, men denna gång skulle föreställningen vara verklighetstrogen.
Detta var en ny tanke av Tigellinus. Cæsar hade ursprungligen tillkännagivit, att
han inte skulle komma, men han övertalades av sin favorit att ändra mening.
Tigellinus förklarade för honom, att han efter vad som hänt i trdägården,
ju förr dess hellre måste visa sig för folket, och gick dessutom i borgen för
att den korsfäste slaven inte skulle skymfa honom, som Crispus hade gjort.
Folket var redan övermätt och trött på blodsutgjutelse, och därför lovade man
det en ny utdelning av lotter och gåvor och dessutom ett gästabud, ty
föreställningen skulle äga rum på kvällen i den klart upplysta amfiteatern.
Mot aftonen var byggnaden full. Augustianerna kommo fulltaliga med
Tigellinus i spetsen, mindre för skådespelets skull än för att visa sin trohet mot
Cæsar efter den senaste tilldragelsen och tala om Chilon, som utgjorde
samtalsämnet i hela Rom.
Man viskade till varandra, att Cæsar efter hemkomsten från trädgården
hade fått ett raserianfall och inte kunnat sova, att han hade sett hemska
spöken och sällsamma ansikten och följande dag tillkännagivit sin snara avresa
till Achaia. Andra motsade likväl detta och påstodo, att han nu skulle visa
sig än mera oförsonlig mot de kristna. Det saknades likväl inte pultroner,
som förutsågo, att den anklagelse, som Chilon hade utslungat mot Cæsar
inför folket, skulle kunna få de farligaste följder. Slutligen fanns det också
några som av mänsklighet bådo Tigellinus att inställa vidare förföljelser.
— Se då, vart det går, sade Barcus Soranus. I viljen tillfredsställa
folkets hat och inplanta den övertygelsen hos det, att skyldiga träffas av
straffet, men följden blir rakt motsatt.
— Alldeles rätt, tillfogade Antistius Verus. Alla glunka om att de äro
oskyldiga. Om detta skall bevisa skicklighet, så hade Chilon rätt, när han
sade, att edra hjärnor inte skulle fylla ett ekollon.
Men Tigellinus vände sig om och sade:
— Det glunkas också om att din dotter Servilia, Barcus Soranus, och din
maka, Antistius, ha dolt sina kristna slavar undan Cæsars rättvisa.
— Det är osanning! sade Barcus oroligt.
— Edra frånskilda fruar vilja störta min hustru i fördärvet, emedan de äro
avundsjuka på hennes dygd! sade Antistius Verus lika orolig.
De andra talade emellertid om Chilon.
— Vad har hänt med honom? sade Epirus Marcellus. Själv har han
överlämnat dem åt Tigellinus, från tiggare har han blivit en rik man och hade
lugnt kunnat leva sitt liv, få en vacker begravning och ett minnesmärke på
graven, men nej! På en gång föredrager han att förlora allt och låta sig
själv gå under. Han har verkligen blivit förryckt.
— Inte förryckt utan kristen, sade Tigellinus.
— Det är omöjligt, svarade Vitellius.
— Har jag inte sagt det? insköt Vestinus. Morden de kristna, så mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
