Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXIII - LXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 2Ö9 -
båda håll och skelade omkring sig, liksom om den tänkte på något eller sökte
något.
När den slutligen såg korset och den nakna kroppen kom den närmare,
reste sig också litet och sträckte på sig, men efter en stund sänkte den sig
åter ned på framtassarna, satte sig under korset och började brumma, som om
den hyste medlidande med denna kvarleva av en människa.
Cirkustjänarna utstötte uppmuntrande rop, men folket teg.
Chilon lyfte långsamt huvudet, och en stund irrade hans blickar genom
åskådarmassorna.
Slutligen stannade hans blick någonstädes långt uppe på en av de översta
raderna, hans bröst började röra sig livligare och sedan skedde något, som
försatte åskådarna i förvåning.
Den korsfästes ansikte klarnade till ett leende, hans panna tycktes omgiven
av strålar, han lyfte ögonen, och två tårar, som hade samlat sig under hans
ögonlock, runnö långsamt ned över kinderna. Han dog.
Plötsligt hördes långt uppe under soltaket en hög manlig röst:
— Frid åt martyrerna!
I amfiteatern rådde dov tystnad.
LXIV.
Efter skådespelet i de kejserliga trädgårdarna blevo fängelserna nästan
tomma. Visserligen grep man här och där några offer, som man beskyllde
för att bekänna sig till den österländska vidskepelsen, men förföljelserna gåvo
allt mindre och mindre, knappt så mycket att det täckte till för nästa
skådespel. Men även skådespelen ledo mot sitt slut, ty folket, som var mätt på
blod, lade en allt större trötthet i dagen, förbunden med en stor oro på grund
av de dömdas sällsamma och exempellösa uppträdande. Den vidskeplige
Vestinus’ farhågor insmögo sig hos tusenden. Fängelsetyfusen, som utbredde sig
över staden, ökade den allmänna ångesten. Man såg talrika liktåg och
upprepade viskande, att man behövde nya piacula för att blidka den okände
guden. I templen offrade man till Jupiter och Libitina. Och trots alla
ansträngningar av Tigellinus och hans medhjälpare blev den åsikten mer och
mer utbredd, att staden blivit bränd på Cæsars befallning, och att de kristna
ledo oskyldigt.
Men just därför upphörde Nero och Tigellinus inte med förföljelsen. För
att lugna folket utfärdades nya bestämmelser angående utdelningen av säd, vin
och olja. Bestämmelser gjordes, som underlättade återuppbyggandet av hus
och gåvo ägarna många lättnader, vidare andra, som angingo gatornas bredd
och byggnadsmaterialet för att för framtiden hindra en sådan eldsvåda att
bryta ut. Cæsar själv deltog i senatsammanträdena och rådslog tillsamman
med fäderna om stadens och folkets väl. Däremot föll inte ens skuggan av
en nådebevisning över de dömda. Världens behärskare hade huvudsakligen
intresse av att bibringa folket den övertygelsen, att sådana oblidkeliga straff
endast kunde träffa skyldiga. I senaten höjdes inte heller någon röst för
de kristna, ty ingen ville gå Cæsar in på livet Dessutom påstodo män, som
voro mera framsynta, att det romerska väldets grundvalar inte skulle bestå
mot den nya tron.
Blott döende och döda återlämnades åt familjerna, ty den romerska rätten
tog inte någon hämnd på de döda. För Vinicius betydde den tanken, att
han, om Lygia dog, skulle kunna begrava henne i sin familjegrav och få vila
bredvid henne, en stor tröst. Han hade inget hopp mer att rädda henne från
döden, och själv drömde han, halvt främmande för livet och helt försjunken i
Kristus, endast om sin förening med henne på andra sidan graven. Hans
tro blev nu outgrundligt djup, så att evigheten för honom blev något mycket
mera verkligt och sant än den flyktiga tillvaro, som han nu förde. Hans
hjärta fylldes av koncentrerad hänförelse. Medan han ännu levde, förvand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
