Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—■ 270 -
lade han sig till ett nästan okroppsligt väsen, som i sin längtan efter
fullkomlig återlösning även önskade en sådan för den älskades väl. Han
föreställde sig, att han och Lygia skulle taga varandras hand och stiga upp till
himlen, där Kristus skulle välsigna dem och tillåta dem bo i ett hus, så
fridfullt och strålande som morgonrodnadens sken. Han bad blott till Kristus, att
han skulle skona Lygia från marterna på cirkus och låta henne somna in i
fängelset, ty han kände med fullkomlig visshet, att han själv skulle dö
tillsamman med henne. Han ansåg, att han inte fick lov att hoppas på hennes
räddning efter all denna blodsutgjutelse. Oin Petrus och Paulus hade han
hört, att även de skulle dö som martyrer. Åsynen av Chilon på korset
övertygade honom om, att döden, även döden på korset kunde vara ljuvlig, och
därför önskade han, att döden slutligen skulle komma för dem båda såsom
en efterlängtad förändring av en sorglig och tung lott till en bättre.
Ibland kände han redan en försmak av livet efter detta. Den sorg som
svävade över deras själar, förlorade alltmer sin forna brännande bitterhet och
blev så småningom en lugn undergivenhet under Guds vilja. Förr simmade
Vinicius blott med möda mot strömmen, kämpade och plågade sig, nu
överlämnade han sig åt den i tro, att den skulle föra honom till den eviga ron.
Han förstod också, att Lygia liksom han förberedde sig på döden, och att
de redan voro tillsammans trots fängelsemurarna, som skilde dem, och han
log mot denna tanke som mot lycksaligheten.
Och i själva verket voro de förenade, som om de dagligen utbytt sina
tankar långa timmar. Även Lygia hade inga andra önskningar eller
förhoppningar än dem, som rörde livet efter detta. Döden tycktes henne inte blott
vara en befrielse ur de hemska fängelsemurarna, ur Cæsars och Tigellinus’
händer, inte blott en befrielse utan en förmälning med Vinicius. Allt annat
blev betydelselöst inför denna orubbliga säkerhet. Först efter döden började
lyckan för henne, till och med den jordiska, och därför väntade hon den
liksom en brud väntar bröllopstimman.
Och den väldiga trosströmning, som skilde tusenden av de första
bekän-narna från livet och bar dem långt bortom graven, hade även gripit Ursus.
Länge kunde han inte finna sig i Lygias död, men när varje dag
underrättelser kommo innanför fängelsemurarna om det, som hände i amfiteatern och
i trädgårdarna, när döden tycktes vara alla kristnas gemensamma och
oföränderliga öde men samtidigt också deras högsta goda, högre än alla jordiska
begrepp om lycksalighet, vågade inte heller han bedja till Kristus att beröva
Lygia denna lycka eller uppskjuta den för henne. I sin enkla barbarsjäl
tänkte han, att lygierkonungens dotter borde ha och även fick mer av denna
himmelska sällhet än det vanliga folket, till vilket ban själv hörde, och att
i den eviga härligheten Lygia skulle sitta närmare lammet än alla andra. Han
hade visserligen hört, att alla voro lika inför Gud, men i djupet av hans
själ fanns ännu den övertygelsen kvar, att dottern till en härförare och
därtill härföraren över alla lygier inte kunde jämföras med första bästa slavinna.
Han hoppades också, att Kristus skulle tillåta honom att framdeles tjäna
honom. Vad honom beträffade, så hade han blott en önskan, nämligen att dö
på korset. Det tycktes honom likväl vara en så stor lycka, att han, fastän han
visste, att i Rom till och med de värsta förbrytarna korsfästes, nästan inte
vågade bedja om en sådan död. Han trodde, att man skulle befalla honom
att dö mellan vilddjurens tänder, och detta var hans hemliga sorg. Sedan
barndomen uppehöll han sig i de ogenomträngliga urskogarna under ständig
jakt, och den hade gjort honom berömd bland lygierna, redan innan han blivit
man. Dessa jakter voro hans älsklingssysselsättning i så hög grad, att han
senare i Rom, där han saknade dem, gick i vivarierna och amfiteatrarna för
att där betrakta de kända och okända djuren. Deras åsyn väckte i honom en
oövervinnelig lust att strida och döda, och även nu fruktade han inom sig, att
tankar skulle smyga sig på honom, som voro mindre värdiga en kristen, som
skulle leva fromt ocli dö tåligt, då han stod framför vilddjuren på amfiteatern.
Men även i detta fall överlämnade han sig åt Kristus och tröstade sig med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
