Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE GERMANSKA Q VINNORNA. 455
öfvergifna palats, de ljufva tonfallen af herdespelet "Aminta99 flöto
från Torquato Tassos läppar. Från det närbelägna Urbino kommo
qvinliga, konst- och kärleksdruckna Mediceer, lyckobarn med solljusa
löjen och brinnande håg för romantiska tidsfördrif. Blommande
rosenbuskar skälfde vid mandolinernas klang, och det bleka månskenet
sammanflöt med de hvita marmorbalustrader, invid hvilka dessa
konstens unga väninnor försjunkit i drömmar. Och längre fram på natten
stredo deras hviskningar ännu i det sista med sömnen, och i de
skymmande gemaken, der guldfransade kuddar inbjödo till hvila, bortdog
ljudet af någon dämpad kärlekssång. Det var som i en förtrollande,
österländsk saga.
För det konstälskande lif, som rörde sig i Florens, Ferrara, Bologna,
Pesaro och ännu andra städer, hade qvinnan utgjort medelpunkten.
Alltid var det från en enstaka stående, ädel qvinnogestalt, det lifvande
inflytandet utgick: så verkade på Dante Beatrice, på Rafael Fornarina,
på Titian den okäijda "sköna", som återfinnes i denne mästares verk,
på Boccaccio Maria af Neapel och på Tasso Leonora af Este. En
litterär företeelse sådan som 99Decamerone" är betecknande för den
ställning, den italienska qvinnan till och med under de mest glänsande
epokerna intog. Man beundrade henne, man gaf vika för trollmakten
af hennes sinliga behag och undanröjde alla hinder, som möjligen stodo
i vägen för ett närmande till henne — men näppeligen torde väl dock
någon på fullt allvar vilja i allt detta se ett bevis på qvinnornas
öfverlägsna ställning i socialt afseende. De qvinnor, hvilka på landets största
skalder och konstnärer utöfvade ett så lyckligt inflytande, voro företeelser
af helt och hållet individuelt slag; och långt ifrån att de skulle varit
bärarinnor af de olika konstepokerna, uppburos de fastmer sjelfva af
dessa. De voro inga typer, utan från massan af det öfriga folket
afsöndrade individualiteter. För mängden var och förblef qvinnan ett
medel för materielt tidsfördrif, ej en gång omgifvet af det om en mera
ideal uppfattning vittnande skimmer, som eljest så synbart framblickar
ur den italienska: litteraturen.
Ännu i dag tänker och talar gemene man temligen missfirmligt
om könet. Så- heter det: 99Chi ha moglie, ha doglie" — "Den hustru
har, han illa far" ; eller 99 Tre figlie e uria madre, quatro diavoli per un
padre"—"Tre döttrar och en mor, fyra djeflar för en far", eller 99La
donna è c orne la c as tagna, de fuori è leila, e dentro è la ma g agna99 —
"Qvinnan, som kastanjen, vacker utanpå, inuti står ingenting att få."
Italienaren säger vidare: "Den ogifta qvinnan har sju händer och en
tunsra; den <rifta siu tundror och en hand." Med kännedom om sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
