Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms magistrat och rådhusrätt. Kortfattad öfversikt af Nils Östman - Tiden före 1471
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tiden före 1471 11
gjorde inskränkningar eller utökningar. Det första bevarade, allmänna
privilegiebrefvet utfärdades af riksrådet 1436 1/5.
Det område, som låg under borgmästare och råds jurisdiktion, var ganska stort.
Utom själfva staden inom murarna hörde hit Åsön och Siklaön. Efter 1288 17/9,
då Magnus Ladulås gaf dem, som ville bosätta sig på S:ta Klara klosters område
på Norrmalm, samma förmåner som borgarna i staden, kom äfven detta område
under rådets jurisdiktion. Ännu större blef jurisdiktionen, när riksrådet 1457 12/3
förlänade staden såväl Solna som Brännkyrka socknar.
Rättsskipningen, som rådet utöfvade inom dessa områden, stod under
bjärköarättens tid på samma grundval som de gamla svenska landskapslagarna. Men det
är tydligt, att det starka tyska elementet, som snart nog besatte de flesta
rådsplatserna, så småningom kräfde andra, mera utvecklade rättegångsförfaranden, och
faktiskt inbjödos tyskarna härtill genom bjärköarättens egen bestämmelse, att vad
kunde ske antingen till biskopens eller till annan stads rätt. Äfven på detta område
blef Visby stadsrätt utslagsgifvande, ty Magnus Erikssons stadslag upptog det
rättegångsförfarande, som blifvit kodifieradt i denna rätt. Proceduren är mera
utvecklad och omständlig, straffbestämmelserna talrikare än i bjärköarätten. Tre
dagar i veckan, måndagar, onsdagar och lördagar, voro rättegångsdagarna, då fogde,
borgmästare och råd infunno sig i rådhuset för att skipa rättvisa. Stadslagen kände
endast vad till konungen, men vissa bötesbestämmelser verkade, att vad ej
missbrukades.
“Ute på torget“ fanns enligt stadslagen en underrätt, som bestod af fogden
och tvänne rådmän, den ene svensk, den andre tysk. De senare kallades
rättafogdar“ (præfecti minorum judiciorum). Denna institution hade sin förebild i
Visby, där fogden, som var rådet underdånig, presiderade i en dylik rätt, som
behandlade alla mål, innan de kommo till rådhusrätten. I Stockholm var fogdens
ställning en helt annan och det är därför troligt, att torgrätten här behandlade
ringare mål, hufvudsakligen politiemål; den var i så fall en föregångare till den
senare kämnärsrätten. Vad voro tillåtna till rådhusrätten.
Vid betydelsefulla rättegångar var rådet förstärkt med Sveriges riksråd, framför
allt i internationella affärsmål. Genom ett dylikt förfarande skapades prejudikat,
men för öfrigt där stadslagen brast, ålåg det rådet att döma efter bästa förmåga.
På ett område — kyrkans — blef borgmästare och råds domvärjo afknappad.
Genom den kanoniska rättens inflytande segrade öfvertygelsen, att brottsliga klerker
hemföllo under ärkebiskopens dom och icke under rådets. Afgörandet synes hafva
skett först 1345, då Magnus Eriksson dömde, att mål rörande äktenskapsbrott,
hvari andlig person varit part, samt brott af andliga i allmänhet skulle föras
allenast inför ärkebiskopen. Denne synes från denna tid hafva haft ett särskildt ombud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
