Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms magistrat och rådhusrätt. Kortfattad öfversikt af Nils Östman - Tiden före 1471
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tiden före 1471 15
Den medeltida stadsförvaltningen var, såsom det framgår af det föregående, af
enkel natur. Klarast visar sig detta i räkenskapssystemet. Hvarje afkastande
institution bokförde sina medel och erlade utgifterna af de undan för undan
inkomna medlen; var det ett dåligt år, fingo förtroendemännen göra förskott ur
egen kassa. Så aflönades Storkyrkans tjänare af kyrkans influtna ringnings-, pell-
och silkes-, lius- och lägerstadspenningar, reparationer bekostades äfven af kyrkans
medel. Rådet, som af ålder haft beklädnadspenningar, fick från 1436 särskild
aflöning. De många olika räkenskaperna aflämnades efter förbrukandet af ett års
inkomst till rådet, som därefter lät granska dem, och förvara dem i “stadzens
gömmot“, såsom arkivet så småningom började kallas.
nder detta tidsskede blefvo personer ur nästan alla medeltida samhällsklasser
bofasta i Stockholm. Försök gjordes omkring år 1300 att förbehålla hus och
grund åt borgarna genom förbud för personer af andligt och världsligt frälse att
besitta fastigheter, men dylika förbud kunde icke i längden upprätthållas. Stadens
hufvudbefolkning utgjordes emellertid af borgarna; 1465 funnos här 860 borgerliga
hushåll, hvilket torde förutsätta en befolkning på minst 8,000 personer.
Ursprungligen kallades invånarna i staden för byamän, d. v. s. stadsbor (cives).
På 1300-talet vann den tysk-svenska benämningen borgare, d. v. s. invånare i
befästad stad, ett betydligt insteg och slog fullständigt igenom på 1400.talet.
Liksom i andra nyanlagda städer upplätos förmodligen ännu obebyggda områden
åt de inflyttade, som lockades med förmåner. Hit hörde vissa handelsprivilegier,
skydd till lif, lem och familj samt privilegier på det privaträttsliga området, såsom
t. ex. lika arfsrätt för söner och döttrar, ett stadgande som landskapslagarna ej
känna, men som återfinnes såväl i bjärköarätten som i stadslagen.
Utom svenska borgare bosatte sig äfven utlänningar. De viktigaste och
lifskraftigaste bland dessa utgjordes af de inflyttade tyskarna. Deras framträngande
mot den då slaviska södra Östersjökusten började på 900-talet, fortsatte till följd
af öfverbefolkningen under 1000—1100-talen kraftigare och fick sitt aflopp i de
nyanlagda Östersjöstäderna. Omkring år 1200 tillstötte en annan händelse, som
till sina följder var nära nog viktigare. I de områden, som nu motsvaras af
Hannover och Westfalen, bortkörde plötsligen de stora jordägarna sina lifegna,
som på billiga, af ålder fastslagna villkor förfogade öfver sina herrars områden.
Deras afrad stod nämligen icke alls i förhållande till jordens under tiden mer
och mer våldsamt stegrade värde; och för att erhålla önskade afgifter
sammanslogo jordägarna smärre områden, två till fyra, till ett större gods, som på viss
tid utarrenderades till fria personer. De uppsagda lifegna fingo visserligen friheten,
några togo tjänst på de nybildade godsen, men det stora flertalet sökte sig till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
