Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms magistrat och rådhusrätt. Kortfattad öfversikt af Nils Östman - Tidsskedet 1471-1635
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19
Det viktigaste stödet för den nya svenskhetsrörelsen blef, jämte dalkarlarna,
deras “bundsförvandter“ Stockholms borgare. Under det lugn, som nu rådde,
förkofrade sig staden ytterligare. Följande Sten Stures af nödvändigheten
förestafvade tillvägagående, öppnade staden 1497 11/10 sina portar för konung Hans,
men när denne bortreste, ändrade sig Sturen och Stockholm likaså, hvarefter
slottet, som var besatt af danskarna, kapitulerade 1502 3/5.
Detta äfventyr gick sålunda, tack vare Sten Stures klokhet, lyckligt för
Stockholm, men tre lustra därefter nalkades åter faran stadens murar. Visserligen blef
Kristian II tillbakaslagen vid Brännkyrka 1518, men genom Sten Sture d. y:s
död och oaktadt hans änkas, Kristina Gyllenstiernas, tappra motstånd, lyckades
han genom förespeglingar öppna stadsportarna 1520 7/9. Därefter skedde den 8
november den våldshandling, som i Sveriges historia för alltid brännmärkte den
danske konungen som en tyrann. De formella skälen för Stockholms blodbad
voro stockholmsbeslutet af 1517 23/11, i följd hvaraf den förrädiske ärkebiskopen
Gustaf Trolle afsattes och hans borg Stäket raserades, åsidosättandet dels af det
med anledning däraf framkallade interdiktet öfver Sverige, dels af bullan om
upphäfvandet af nämnda beslut och stadsfästelsen af interdiktet. Detta skulle nu
hämnas, ehuru det verkliga skälet var konungens önskan att en gång för alla
blifva af med de besvärliga fosterländska idébärarna.
På morgonen, berättar Olavus Petri, som själf var åsyna vittne och troligen
blifvit afrättad, om ej några tyska legoknektar igenkänt honom från ett möte i
Tyskland och intygat, att han var en tysk — “om morghonen ther nest effter,
som war ottonde daghen nest effter all helgona dagh, lät konungen blåsa om
med trummeten, och lät vthropa at inghen skulle gå vth aff sitt hws, vtan alle
skulle bliffua ther inne ther the woro. Och widh middags tijd lät han ledha bispen
i Skara och bispen i Strengnes med the riddare och riddersmäns män och borghare
som han hade fånga latit, vth på stora torghet, til at läta ther affliffua them. Och
tå the så woro kompne på torghet och stodho i ringen, stodho någre aff konungens
rådh uppe i burspråket. Niels Lycka hadhe ordet til folket, som tå på torghet
stodh, och badh at the icke skulle förfäras offuer thet straff som ther skedde,
ty konunglig maiestat (sadhe han) haffuer så högeligha wordet bijdin och tilkraffd
til sådana straff, aff erchebiscop Göstaff, then ther hade stått tree resor på sijn
knä, och bidhit och begerat at then orett han lidhit hade, motte straffat warda,
och mykit annat sådana gaff han före, ther han wille vrsaka konungen med. Tå
ropadhe biscop Vincentius honom vnder öghonen och sadhe, at han icke sadhe
sanningen, vtan hans konung handladhe med lögn och förrädherij emoot the
suenska män och begärade han, at the andre motte få en doom för sigh, och
weta för huad the skola dö, och taladhe han mechtig hård ordh emoot konungen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
