Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms magistrat och rådhusrätt. Kortfattad öfversikt af Nils Östman - Tidsskedet 1636-1813
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36 Stockholms magistrat och rådhusrätt
Regeringsformerna af 1719 och 1720 fastställde i knapphändigare form dessa
öfverståthållarens befogenheter. Särskilda instruktioner gåfvos emellanåt vid ny
öfverståthållares tillträde samt äfven föreskrifter för öfverståthållaren såsom
ordförande i magistraten. Den första allmänna instruktionen utfärdades först 1776,
den andra 1791, och denna gällde i 91 år. I hufvudsak fastställdes i dessa på
ett ordrikt rätt regeringsformernas bestämmelser.
Den för Stockholm viktigaste bland öfverståthållarens många befogenheter var,
att han städse skulle vara riksråd. Först 1716 frångicks denna bestämmelse och
i 1720 års regeringsform stadgades, att öfverståthållareämbetet kunde besättas
med personer utan råds. Men när båda ämbetena förenades, hade staden alltid
en oftast hängifven representant vid konungens rådsbord, en omständighet, hvars
stora nytta och fördel upprepade gånger under 1600- och 1700-talen trädde i dagen.
Den gamla titulaturen “borgmästare och råd fick mot slutet af 1600-talet vika
för den nuvarande: magistraten.
Borgmästarna voro alltjämt fyra och förblefvo det hela detta tidsskede ut.
Bland dem blef snart preses i justitiekollegium — justitieborgmästaren — den
förnämste: i rådhusrätten och vid magistratens plena förde han ordet, i senare
fall då ståthållarna voro förhindrade att närvara. Efter honom kom
politieborgmästareh i anseende. Båda dessa skulle vara litterata (studerade) och i lagen
väl hemmastadda män; de tvenne öfriga, handels- och byggningsborgmästarna
behöfde ej vara det.
Rådmännens antal, som mot slutet af föregående tidsskede hade varit tämligen
växlande, ökades undan för undan genom kungliga utnämningar ända till nitton.
Det k. br. 1648 26/10 afsåg att åstadkomma en förändring i dessa hänseenden
och fastslog rådmännens antal till fjorton, af hvilka, enligt bestämmelse kort
därefter, hälften skulle bestå af litterata personer, hälften af illiterata, hvilka senare
företrädesvis skulle hämtas ur köpmanskåren. Af dessa skulle tolf tjänstgöra i
rådhusrätten, de öfriga såsom preses i kämnärsrätterna. Antalet skulle nedbringas
vid de öfvertaligas afgång eller frånfälle, och först när antalet understeg fjorton kunde
ny rådman väljas. Emellertid kvarstod genom den södra kämnärsrättens inrättande
1654 en utöfver de fjorton, så att antalet ordinarie rådmän från 1652 var femton.
Genom 1672 års styrelseförordning bestämdes antalet litterata rådmän till nio
och illitterata till sex. Till följd af rådhusrättens arbete på divisioner ökades enligt
k. br. 1757 11/10 rådmännens antal vid 1758 års ingång med fyra, två litterata
och två illitterata. Hela antalet rådmän var således vid detta tidsskedes utgång
nitton.
Såväl borgmästare som rådmän togo sitt inträde i magistraten med ett lämpligt
tal. Under senare hälften af 1600-talet skedde det stundom på latin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
