Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms magistrat och rådhusrätt. Kortfattad öfversikt af Nils Östman - Tidsskedet 1636-1813
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidsskedet 1636—1813 37
Saknaden af en åldersgräns med pensionering synes särskildt mot slutet af
1600-talet vållat svårigheter. Då hvarje rådsperson numera icke dref borgerlig
näring jämsides med sitt ämbete, var han i regeln hänvisad till sin lön, och
enär han var oafsättbar, kvarstod han, äfven om han till följd af ålder och
sjukdom knappast kunde tjänstgöra. Till följd af flera sådana fall antogos på
öfverståthållarens förslag 1667 12/6 sex extra ordinarie rådmän. Ytterligare sju
e. o. rådmän utnämndes 1669 8234/5 och sex 1677 6/2, men därefter
underlättades arbetet genom inrättande af lägre befattningar hos magistraten och
rådhusrätten. Förmyndarestyrelsen resolverade 1668 215/4, att så länge antalet extra
ordinarie rådmän varade, skulle inga val till ordinarie rådmän anställas, ett
beslut, som upphäfdes redan 1669 20/7.
Borgmästare och rådmän hade redan på 1500-talet befordrats till statstjänst,
men fallen voro ganska sällsynta. Först under detta tidsskede blefvo
magistratsbefattningarna mera allmänt öfvergångsbefattningar; äfven magistratssekreterarna
befordrades, tvärt emot förut, från stads- till kronoämbete.
Magistratens sammansättning var ej af samma enkla natur som förr, utan
undergick vid början af detta tidsskede en stor förändring. Tiden hade nu
mera större fordringar, något som redan på 1620-talet varslats af riksrådet.
Hvad som framtvingade krafvet på de illitterata rådmännens uppblandning med
de litterate, var dels regeringens fordran på sakkunniga rådmän, dels
advokatståndets framträdande.
Under tiden före renässansens genombrott hade parterna mötts själfva eller,
där så var nödvändigt, genom ombud, hvilka merendels voro deras goda vänner
eller anhöriga. Ofta — särskildt under medeltiden — voro icke sittande
rådsledamöter gärna rättegångsombud och parternas hjälpare; ej förrän 1634 10/3
förbjöd magistraten sina ledamöter att uppträda i dylika roller. Enskilda personer
hade emellertid då redan börjat skaffa sig lefvebröd eller binäring såsom
rättegångsombud; bland dessa var väl på 1620-talet en kopparslagare på Norrmalm
mest ryktbar. De kallades vanligen med ett gemensamt namn prokuratorer och
sågos — ehuru de i 1615 års rättegångsförordning (S 15) tolererades i hofrätten
— icke med blida ögon af magistraten, som mera i detalj kunde skärskåda deras
verksamhet. Förslaget till privilegier för Norre förstaden 1624 (S 5) vittnar om,
att man då äfven på högre ort ej var fullt belåten. När slutligen på 1630-talet
en del studenter från Uppsala började konkurrera med bl. a. kopparslagaren,
hvarvid ett visst väsen uppstod, började man tänka på att ordna förhållandena.
Sålunda fingo prokuratorerna 1637 förständigande från magistraten att
“auktorisera och enrollera“ sig — tydligen med tanke på en skråbildning. Men de
undgingo knepigt attentatet mot sin frihet genom att ursäkta sig med, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
