Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms magistrat och rådhusrätt. Kortfattad öfversikt af Nils Östman - Tidsskedet 1636-1813
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38 Stockholms magistrat och rådhusrätt
de äfven uppvaktade i hofrätten, från hvilken de ansågo ett dylikt initiativ
böra utgå.
De förblefvo dock fria och tolerades. I själfva verket blefvo de oumbärliga,
ty det försvar, en obändig renässansmänniska kunde tillåta sig, var för
målsäganden liksom för rätten ofta mindre trefligt, helst om svaranden därtill ägde
bildning och till följd däraf desto större förmåga att sätta motparten på det hala.
Lars Wiwallius är ej ett enastående exempel. Trots att Wulf Grips ombud var
den tränade advokaten-boktryckaren Ignatius Meurer, som ofta var stadens
ombud i hofrätten och borgerskapets juridiska skriftställare, redde sig Wivallius ej
illa; ja, i början af 1640-talet försökte han förvandla en skräddares fordran till sitt
tillgodohafvande, ej utan en viss framgång. Man insåg, att skötseln af trassliga
och långvariga processer kräfde särskildt kvalificerade personer, och härigenom
steg aktningen för advokatståndet. ;
Visserligen varnade magistraten allmänheten i rättegångsplakatet 1654 12/7 för
prokuratorer, men redan i plakatet 1661 10/5 ställde sig magistraten mera
försonlig; dock fordrade man rekommendationer, som af rätten skulle godtagas eller
förkastas. Studerade personer, som sålunda gillades såsom sakförare, “stadens
ordinarie prokuratorer“, uppmuntrades med löfte om framtida anställning hos
magistraten. Många prokuratorer valde också med tiden krono- eller stadstjänst,
men en och annan — bland de förste Johan Leuchovius — verkade såsom
advokat lifvet ut. Slutligen önskade magistraten, att blifvande litterata rådmän helst
någon tid efter afslutade studier praktiserade såsom advokater, och i 1672 års
förordning om Stockholms styrelse stadgas detta såsom villkor för antagande
till notarie vid rådhusrätten. Varningar för prokuratorer, som hade känd
benägenhet för att uppreta parterna, uttalades äfven senare, så t. ex. i förordningen
om rättegångsprocessen 1695 4/7.
I praktiken hade bestämmelsen, att magistratsledamöterna skulle vara borgare
i staden, rubbats genom de kungliga utnämningarna redan på 1500-talet, så att
numera voro endast de illitterata rådmännen borgare, men dessa tillhörde högst
sällan medeltida stockholmssläkter. Ännu under 1500-talet funnos representanter
bland rådet och borgerskapets äldste för dylika gamla släkter, men allt
eftersom 1600-talet skrider fram, försvinna de. Afkomlingarna söka sig in på andra
banor, några reda sig, men många gå under. Sönerna tillbragte, såsom det
klagades i riksrådet, tiden alltför mycket med “junkerande“ och onyttiga
sysselsättningar, hvarigenom deras fäders handelsföretag fingo förfalla. Liksom för
den nya rådsgenerationens afkomlingar var det i den tidens mening mera
aristokratiska yrken, som lockade dem: krigarebanan eller konungens och rikets tjänst
med bisyfte att vinna adelskap. Borgarna sågo ogärna, att någon af rådet förvärf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
