Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms magistrat och rådhusrätt. Kortfattad öfversikt af Nils Östman - Tidsskedet 1636-1813
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidsskedet 1636—1813 39
vade adlig sköld, men ändamålet vanns vanligen genom barnens adlande för
fädernas förtjänster. Vid 1655 års riksdag begärde borgareståndet, att inga
adelsmän måtte få innehafva magistratsämbeten, en begäran, som regeringen dock
förklarade sig ej kunna villfara och som först 1680 beviljades. I praktiken var
det likväl så under detta tidskede, att adliga borgmästare och rådmän tolererades
af borgerskapet inom magistraten, men som riksdagsmän passade de icke.
Magistratens åldriga själfkompletteringsrätt försvann så småningom alldeles
under detta tidskede. Seden att så godt som årligen antaga nya kämnärer,
hvilka året därpå blefvo rådmän, upphörde under 1620-talet, och när de vid
behov antogos, kunde det dröja några år, innan de fingo säte och stämma
i rådet. Emellertid upphörde kämnärerna 1626 att blifva rättafogdar; från och
med detta år återkommer ej mer denna medeltida titel i ämbetsboken. I större
utsträckning än förut, särskildt efter 1635, då Stockholm efter Norrmalms
inkorporering fick två kämnärskammare, fingo rådmän tjänstgöra som kämnärer»
och såsom sådana voro de befriade från sittande i rådhusrätten. När så
personförhållandena i kämnärsrätterna blefvo ordnade, behöfde magistraten vid val af
nya rådmän ej hämta därifrån, ty det kunde hända, att duktigare krafter funnos
annorstädes. Magistraten följde alltså den väg, k. m:t anvisat, när behofvet af
först kunnigt, sedan sakkunnigt folk föranledde regeringens ingripande och
öppnade vägen för de litterata rådspersonerna. Dessa ingripanden blefvo således
ej mer af nödvändigheten påkallade, men det oaktadt fortsatte de kungliga
utnämningarna såväl af borgmästare som rådmän, hvarför klagomål uppstodo.
Försäkringen 1648 26/10 om magistratens fria val förblef illusorisk, och ehuru
löftet i enlighet med beslutet vid 1672 års riksdag upprepades 1675 3/10, föregick
Karl XI icke med godt exempel. Justitie borgmästaren utsågs sålunda i regeln
af konungen, men enligt k. br. 1693 5/12 återfingo städerna sitt fria val såväl
beträffande denne som de öfrige borgmästarna, hvilka senare dock icke i regeln
försågos med kunglig fullmakt. Den enväldige konungen förbehöll sig dock
rättigheten att omedelbart utnämna till borgmästare förtjänt person. Samma
förbehåll gjordes med afseende på de illitterata rådmännen enligt k. resolution 1698 22/12.
Borgerskapets äldste hade icke något större inflytande på magistratens val,
men det hände visserligen, att de tillfrågades. De kommunala anspråken
stegrades emellertid alltjämt, och slutligen fastslogs borgerskapets rätt att deltaga i val
af magistratspersoner genom k. br. 1693 5/12, men formerna voro ännu flytande.
När nu äfven de illitterata rådmännen, som framför allt representerade
borgarnas intressen i stadsstyrelsen, kunde tillsättas genom kungamaktens ingripande,
blef det oro i lägret. Genom den vid 1720 års riksdag utbrutna långvariga
fejden mellan magistraten och borgerskapet påskyndades emellertid ordnandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
