Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Om ålen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM ÅLEN.
25
är svårt att upptäcka, hittas på våren och försommaren
invid hafskusten i samlingar af tång; äfven har det
iakttagits i strömmar, stadt på uppvandring från hafvet. Oftare
anträffas i de till hafvet flytande strömmarna ålyngel af
en fots längd, likaledes vandrande uppför strömmen i
slutet af våren eller början af sommaren. Detta äldre
yngel är till färgen gult på undre kroppsdelarna och
mörkare på ryggen. Huru mycket äldre detta gula ålyngel,
de s. k. ålvinnorna, är än det genomskinliga, glaslika
ynglet af en stoppnåls längd, är ej känt. Det synes
påtagligt att ej hela massan af det minsta ynglet begifver
sig uppför strömmarna, ty hvarifrån skulle då ålvinnorna
komma, som hålla samma stråt. En möjlighet vore att
det glaslika ynglet begåfve sig upp i sötvattnen första
våren och därifrån på hösten återvände till hafvet, för
att nästa vår som ålvinnor ånyo uppgå. Detta är
emellertid ovisst. Känt är däremot att ålvinnorna begifva sig
upp i sötvattnen och i allmänhet stanna där tills de efter
några år blifva könsmogna, aflägga den gula färgen och
blifva blanka d. v. s. gråhvita med metallglans.
Blankålarna begifva sig därpå ned tillbaka till hafvet, där leken
försiggår. Gulål, liksom blankål, finnes af båda könen,
hannarna äro mycket mindre än honorna.
För sötvattnens ålfiske är sålunda nödigt att ålynglet,
detta må nu vara äldre eller yngre, har fri gång upp
till sötvattnen från hafvet. Att höga och svårt
öfverkomliga vattenfall kunna hindra ålynglets uppgång är påtagligt.
Berättelser från gamla tider veta ock att omtala att i
Venern fanns före Trollhätte slussvärks öppnande ej någon
ål, men däremot kräftor i mängd, medan nu, som bekant
är, kräftor är en sällsynthet i Venern, men ålen finnes där.
Att ålen är en svår fiende till kräftan veta vi, men ändock
förefaller egendomligt att ålen förmått att i en stor sjö,
som Venern, nästan alldeles utrota kräftan. Detta låter
sig dock lätt inse, om man betänker att Venerns botten
i allmänhet mycket illa lämpar sig som bostad för kräftan,
som där ej är i tillfälle att förskaffa sig nödiga gömställen,
hvarför hon ock där måste lätt falla offer för förföljelse,
och af alla hennes förföljare är ålen den farligaste, emedan
hans kroppsbyggnad tillåter honom att uppsöka kräftan i
hennes gångar och gömställen. Huruvida ålhannarna lika
länge uppehålla sig i sötvattnen som honorna det göra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
