Radio-Amatören / 1924 / N:r 2, 1 maj / 56 (1924-1928) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om högfrekvensförstärkning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

De på den första lampans gitter inkommande
spänningsvariationerna ge nu som förut
upphov till motsvarande variationer hos
katodimpedansen. Spänningen hos punkten P kommer
sålunda att direkt återgiva dessa variationer
och överföra dessa via blockkondensatorn C till
nästa lampas galler. Man kan också uttrycka saken
så, att en spänningsökning på det första gallret
strävar att ge upphov till en motsvarande ökning av
anodströmmen. Denna ström måste passera motståndet
R, varvid spänningsfallet på detta motstånd
ökas. Potentialen hos punkten P sjunker alltså och
härvid också potentialen hos nästa lampas galler
o. s. v.

Eftersom anodströmmen bestämmes av totala motståndet
i anodkretsen blir givetvis ändringen i anodströmmen
under de valda förutsättningarna högst hälften så stor
som den skulle bli utan förkopplingsmotståndet. I
själva verket blir den alltid ännu något mindre
eftersom själva den karakteristiska kurvan på grund
av anodspänningens ändring samtidigt undergår en sådan
förskjutning, att ändringen i anodström minskas.

Induktanskopplingen skiljer sig från
motståndskopplingen endast därigenom, att det ohmska
motståndet utbytts mot en impedans. Storleken av
denna impedans bör vara ungefär densamma som hos
motståndet.

Fig. 2. Transformatorkoppling med kondensator.

Transformatorkopplingen har flera varianter. Fig. 2
visar en ofta förekommande anordning. Principen för
kopplingen är den, att den genom primärlindningen
P tillförda, i takt med gallerspänningen varierande
anodströmmen verkar inducerande på
sekundärlindningen S, varigenom gallret i nästa lampa
erhåller en sekundär spänning, vars storlek beror på
omsättningsförhållande och kopplingsgrad. Realiter
skulle denna koppling verka på ungefär samma
sätt som motståndskopplingen. Det visar sig
emellertid ofta speciellt vid korta våglängder,
att en kondensator om t. ex. 300 cm., inkopplad
på sätt fig. 2 antyder, ger en högst väsentlig
förbättring av förstärkningen. Bl. a. detta
förhållande anses tyda på, att kopplingen i själva
verket till övervägande delar är kapacitiv, även om
sådan hjälpkondensator saknas, och att primär- och
sekundärspolarna huvudsakligen verka som stötspolar
för de höga frekvenserna. Lindningsvarvtalet för
högfrekvenstransformatorn P-S bör givetvis lämpas
efter den våglängd, som skall mottagas. För området
300—600 meter kan man begagna varvtalen 50 resp. 70
(innerdiameter hos spolarna c:a 3 cm.). För
större våglängder har man att öka varvtalet i
direkt proportion, förutsatt att transformatorn
har samma lindningsutrymme i bägge fallen. Det är
under alla omständigheter rådligt, att man inkopplar
transformatorn på sådant sätt, att hjälpkapaciteten
och transformatorns sekundärspänning samverka. För
detta ändamål bör man övertyga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>