Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
Njanja och Nastasja prata halfhögt sinsemellan,
och då de inbilla sig, att barnen äro hårdt
insomnade, afhandla de utan krus alla möjliga husliga
förhållanden. Men Tanja sofver icke, utan lyssnar
tvärt om uppmärksamt till hvad de säga. Åtskilligt
däraf förstår hon icke, åtskilligt intresserar henne
icke heller; det händer, att hon somnar midt i en
berättelse, utan att ha hört slutet. Men de lösryckta
stycken af deras samtal, som tränga till hennes
medvetande, foga där ihop sig till fantastiska
bilder och efterlemna ett outplånligt spår för hela
lifvet.
»Hur skulle jag kunna låta bli att tycka mest
om henne, den lilla dufvan, mer än om de andra
barnen?» hör hon njanja säga, och hon förstår, att det
är tal om henne. »Jag har ju ensam skött och
vårdat henne allt ifrån första början. Det var inte
alls på samma sätt med de andra. När Anjuta
föddes, kunde pappa och mamma och morfar och
farfar och fastrar och mostrar inte se sig mätta på
henne, — därför att hon var den första, förstås.
Jag fick aldrig ett ögonblick sköta om henne i fred
och ro, utan att än den ena, än den andra strax
kom och ryckte henne ifrån mig! Men med Tanja
var det en helt annan sak.»
Vid detta ställe i den ofta upprepade
berättelsen sänker njanja alltid hemlighetsfullt rösten,
hvilket naturligtvis tvingar Tanja att spänna öronen
ännu mer. ; -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
