Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
gåfvo henne. Hela hennes uppfostran hade gått ut
på att göra henne till en glänsande världsdam.
Från sitt sjunde år hade hon varit van att vara
drottningen på de barnbaler, som hon, emedan
föräldrarne då bodde i stora städer, ofta kom i
tillfälle att bevista. Ivàn Sergejevitsch var stolt öfver
hennes barnsliga framgångar, om hvilka ännu många
sägner bevarades inom familjen.
»Vänta bara, tills vår Anjuta blir stor och
kommer på hofvet, — då förvrider hon väl hufvudet
på alla storfurstarne», brukade Ivàn Sergejevitsch
säga ibland, naturligtvis på skämt, men olyckan
var, att icke blott de yngre barnen, utan också
Anjuta själf tog dessa ord på fullt allvar.
Anjuta var också en vacker flicka, — lång
och välväxt, med sin fina hy och sitt präktiga
ljuslockiga hår kunde hon nästan kallas en fulländad
skönhet, och dessutom egde hon något obeskrifligt
tjusande i hela sitt väsen. Hon visste mycket väl
själf, att hon skulle kunna spela den främsta rollen
i hvilket stort sällskap som helst, — och att då i
stället sitta där ute i ödemarken i enslighet och
ledsnad! — — —
Hon brukade litet emellanåt gå in till fadern
och med tårar i ögonen förebrå honom, att han
kvarhöll henne ute på landet. Ivàn Sergejevitsch
besvarade till en början hennes klagomål med skämt,
men stundom nedlät han sig till förklaringar och
bevisade henne mycket följdriktigt, hurusom det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
