Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
Till slut, hörsammande sin andlige faders befallning,
börjar nunnan tala, men hennes röst, som varit
förstummad i tjugu år, klingar doft och onaturligt.
»Jag är Edith», stöter hon mödosamt fram.
»Jag är den fallne kung Haralds brud.»
Vid ljudet af detta namn, som förbannas af alla
kyrkans trogne tjänare, korsa sig nunnorna i
förfäran. Men presten säger:
»Min dotter, det är en stor syndare, du älskat
här på jorden. Konung Harald är lyst i bann af
vår heliga moder kyrkan och kan aldrig vinna
förlåtelse, — för evigt brinner han i helvetets eld!
Men Gud har åsett din mångåriga korsgång, och
han skattar för visso din ånger och dina tårar. Gå
i frid! I paradiset väntar dig en annan, odödlig
brudgum.»
Den döendes insjunkna, vaxlika kinder färgas
af en plötslig rodnad. I hennes, som det tyckes,
längesedan slocknade ögon uppflammar en
lidelsefull feberglöd. ;
»Hvad är mig paradiset utan Harald!» utbrister
hon till alla de närvarande nunnornas fasa. »Om
Harald icke vunnit förlåtelse, så må Gud inte heller
kalla mig till sitt rike.»
Nunnorna stå stumma, förstelnade af fasa, men
med en öfvernaturlig ansträngning reser sig Edith
upp från sitt läger och kastar sig ner för krucifixet.
»Mäktige Gud!» ropar hon med sin brustna,
nästan icke längre mänskliga stämma. »För några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
