Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
Anjuta låg på soffan med utslaget hår,
öfvergjuten af den nedgående solens strålar, och grät och
snyftade öfverljudt, snyftade så, att man kunde tro,
hennes bröst skulle sprängas sönder.
Tanja blef förfärligt skrämd och rusade fram
till henne: »Kära lilla Anjuta, hvad är det med
dig?» Men hon svarade icke, utan vinkade endast
med handen, att Tanja skulle gå sin väg och lemna
henne i fred. Tanja blef naturligtvis endast så
mycket mera enträgen. Det dröjde länge, innan
Anjuta svarade, men slutligen reste hon sig upp
och sade med en stämma, som föreföll Tanja nästan
bruten:
»Du skulle i alla fall icke förstå mig. Jag
gråter icke öfver mig själf, utan öfver alla
människor. Du är ännu barn och kan icke tänka på nå-
got allvarligt, — — också jag var en gång sådan,
men denna härliga, denna förfärliga bok», — hon
visade på Bulwers roman, — »har tvungit mig att
skåda djupare ner i lifvets gåta, och då förstod jag,
hur tomt och inbilladt allt är, hvarefter vi sträfva.
Den mest glänsande lycka, den varmaste kärlek, —
allt förintas af döden. Och hvad som sedan väntar
oss, och om det ens väntar oss något, — det veta
vi icke och skola heller aldrig få veta det! Åh, det
är gräsligt, gräsligt!»
Hon brast åter i gråt och borrade ner hufvudet
i soffkudden.
Denna uppriktiga förtviflan hos en syonaårs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
