Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
henne att vara tillsammans med systern, så mycket
hon vill, som tröstar henne en smula. Hon
besluter att genast springa in till Anjuta och se, hvad
denna har för sig.
Anjuta går af och an i stora salen, — hennes
ständiga vana när något särskildt upptar eller
bekymrar henne. Hon ser då alltid ytterligt tankfull
ut, de strålande blågröna ögonen bli alldeles
genomskinliga och uppfatta ingenting af, hvad som
försiggår omkring henne. Hon märker icke själf, att hon
går i takt med sina tankar, — äro de af det
sorgliga slaget, bli också stegen matta och långsamma,
men lifvas hennes tankegång och hon lyckas
fundera ut något, går hon allt fortare och fortare, tills
hon slutligen rent af springer fram och tillbaka i
rummet. Alla i huset känna till denna hennes vana
och gyckla med henne öfver den. Tanja har ofta
i smyg betraktat systern, när hon går så där af
och an, och hon ville så gärna veta, hvad denna
då tänker på.
Tanja vet visserligen af erfarenhet, hur lönlöst
det är att söka få ett ord af Anjuta vid dylika
tillfällen, men då hon ser, att promenaden aldrig tycks
vilja taga slut, förlorar hon till sist tålamodet och
gör ett försök att tilltala henne.
»Anjuta, jag är så ledsen! Låna mig en af dina
böcker att läsa», ber hon i bevekande ton. Men
Anjuta går fortfarande af och an, som om hon icke
hört något. Det blir åter en stunds tystnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
