Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
»Anjuta, hvad tänker du på?» dristar Tanja
sig slutligen att fråga. »Ack, stanna då, så är du
snäll!»
»Du är ännu alldeles för liten, för att jag skulle
kunna tala om det för dig», ljuder det föraktfulla
svaret.
Men nu känner Tanja sig stött på fullt allvar.
»Är det så, att du inte ens vill tala med mig! Nu
är ju Malvina borta, och jag tänkte, att vi skulle
kunna vara så goda vänner, du och jag, och så
jagar du bara bort mig! Nå ja, jag skall gå min väg,
men jag kommer aldrig att hålla af dig en enda,
enda smula mera!»
Med gråten i halsen är Tanja färdig att springa
därifrån, då systern i detsamma ropar på henne.
I själfva verket brinner Anjuta af begär att få
anförtro någon allt detta, som i så hög grad upptar
hennes tankar, och i brist på bättre, då det icke
finns någon annan i huset att tala med, får hon väl
hålla till godo med den trettonåriga systern.
»Hör på», säger hon, »om du lofvar att aldrig,
aldrig under hvilken som helst förevändning tala
om det för någon, så skall jag anförtro dig en stor
hemlighet.»
Tanjas tårar torka ögonblickligt, och hennes
vrede är som bortblåst. Hon bedyrar naturligtvis,
att hon skall tiga som muren och väntar otåligt på,
hvad hon skall få höra.
»Kom med in i mitt rum», säger Anjuta hög-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
