Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
Den stackars Ivàn Sergejevitsch!1 Han hade en
sådan afsky för kvinnliga skriftställare och
misstänkte dem samt och synnerligen för alla möjliga
fel och förseelser, som icke stodo i ringaste
samband med litteraturen, — och så var han af ödet
dömd att bli far åt en författarinna!
Personligen hade han endast varit bekant med
en blåstrumpa, som han kallade dem, — grefvinnan
Rostoptschin*. Han hade träffat henne i Moskva
på den tiden, då hon var en lysande, firad skönhet,
för hvilken hela dåtidens aristokratiska ungdom —
och Ivàn Sergejevitsch bland dem — hopplöst
suckade. Sedermera, många år efteråt, stötte han ihop
med henne utomlands i Baden-Baden vid
rulettbordet. .
»Jag trodde icke mina ögon», brukade Ivàn
Sergejevitsch ofta berätta, »då jag fick se grefvinnan
komma in i spelsalen och efter henne en hel svans
af riktiga landstrykare, den ene värre och simplare
än den andre. Alla skreko de, skrattade och
snattrade och umgingos med henne så kamratlikt som det
gärna var möjligt. Hon gick fram till spelbordet
och började kasta ut det ena guldmyntet efter det
andra. Ögonen gnistrade på henne, ansiktet var
blossande rödt, och chinjongen satt på sned. Hon
spelade bort hvar enda smula hon hade, ända till
sista guldmyntet, och sedan ropade hon åt sina
adjutanter: ’Eh bien messieurs, je suis vidéel Rien
* En berömd diktarinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
